Jag tror att jag kan en hel del, att jag genom åren har lärt mig ganska mycket olika saker som jag har haft mer eller mindre nytta av. När jag ska sätta foten på vad det är kan jag inte komma på någonting, mer än att jag skriver ganska bra och att jag en gång kunde göra riktigt fina prinsesstårtor. Jag har försökt få mig själv att vilja studera på högskolan, jag gjorde det i fyra terminer. Två i Halmstad i ett försök att tycka om högskolestudier och få lite bättre gymnasiebetyg och två i Falun i ett tappert försök att bli kulturvetare. Inget av detta gav mig blodad tand. Högskolestudier är inte riktigt min grej och jag har tidigare egentligen inte gjort en så stor grej av det. Tills nu. Tills en insikt om att vara den enda personen i ett rum som inte har en högskoleutbildning i ryggen. Tills en insikt om att personer i min egen ålder har hunnit med att läsa både ett, två och tre år på högskolan. Tills en insikt om att jag kastat mig in i något som jag egentligen inte vet någonting om. Tills dessa insikter sparkade mig hårt i magen och gav mig prestationsångest som bara gjorde att jag ville börja gråta. Vad kan jag om sexualpolitik? Vad vet jag om utsatta människor i Afrika? Vad vet jag om hur sexualundervisningen i skolan ser ut? Vad kan jag tillföra till människor som har massor av poäng i sexologi, sociologi, lärarstudier, socionomprogram, genusstudier, förbundsstyrelse eller internationella frågor? Jag kände mig verkligen som helt obegåvad och totalt okunnig, som om jag gett mig in i Mensa utan att kunna öppna en dörr. Visst, jag vill börja studera, så småningom när jag vet vad jag vill bli när jag blir stor, men som det är nu så trivs jag med att jobba. På något sätt räknas inte det riktigt. Att vara student och ha sin framtid klar framför sig när man är 20 är tydligen det enda som gäller. Men jag vet ju inte. Jag har inte en enda liten aning, eller kanske en liten men den ligger så långt fram i tiden att den knappt räknas, om vad jag vill göra. Jag tänkte därför att RFSU kunde vara en väg på vägen, ett sätt att skaffa sig kunskap och erfarenheter. Det verkar lite grann som att jag hade fel, tydligen var det högutbildad man skulle vara. Ett brinnande intresse för sexualitet och samhällsfrågor räckte tydigen inte. Visst, jag fick en plats bland dem som ska åka på kongressen och det känns såklart häftigt, men känslan av att vara outbildad och okunnig tog udden av det roliga. Jag hoppas såklart nu att jag har fel, att jag på något sätt kan bli en del av föreningen och tillföra någonting någonstans, men tills motsatsen är bevisad så tycker jag att det är tråkigt att man måste vara högutbildad för att kunna engagera sig. Jag vill ju lära mig nya saker, utvecklas och hitta nya synsätt. Det var ju det som var min tanke. Hoppas det blir så.
Till nästa grej, hur i hela fridens dar ska man kunna kombinera jobb, träning och engagemang? Jag börjar förstå att människor inte hinner vara engagerade när de har ett jobb att sköta. Min tid jag har nu räcker allt som oftast till att jobba, träna, äta och sova. Vilket ju inte är så där superkul, egentligen. Jag vill inte dra ner på träningen, jag vill kunna träna lika mycket som jag gör idag samtidigt som jag vill kunna lägga ner lite tid på att lära mig saker och försöka få gå någon av utbildningarna hos RFSU innan kongressen. Medlemsmötena ligger alltid på måndagar, så de kommer jag att missa varje vecka. Ibland ligger de på onsdagar, men då är det BodyCombat och det vägrar jag missa. Jag förstår inte riktigt hur jag har tänkt att det ska funka, men jag behöver den intellektuella stimulansen. Och visst, biblioteket ger mig den också men jag skulle ju behöva dela den med någon. Få diskutera, ifrågasätta, bli ifrågasatt. Av andra människor, få höra deras syn och åsikter. Den intellektuella nivån på ICA är ju inte precis högst i världen. Det är tur att jag åtminstone får social stimulans och får skratta så mycket som jag gör på jobbet, annars hade jag inte stått ut. Men som sagt, den intellektuella stimulansen behövs också för min utveckling och för min hjärna. Jag vill ju vidare, jag vill bara komma på åt vilket håll jag är på väg.
För övrigt:
Jobbig vecka framöver. Jobba varje dag, 8000:- i räkningar som ska betalas under veckan, inventering på onsdag. Förkylningssymptom som knackar på dörren och kräver uppmärksamhet. Jag tänker vägra att bli sjuk när jag kommer hem, om jag inte är piggare på måndag kväll så stannar jag hemma på tisdag och onsdag. Här ska motas Olle i grind (åh vilket vackert uttryck!) Förkylning är nämligen = ingen träning = abstinensbesvär. Jag vill gå på combat på onsdag och aerobics på torsdag... Vill vill vill. Och i veckan går också reklambladet ut, såg det live idag och visst, det är inte jättedåligt, men det är ju inte bra heller. Undrar hur många som använder oss som piltavla och hur många som klipper ut oss som idolbilder?
Veckan avslutas dock med något positivt och inte särskilt jobbigt. Tågresan norrut, hämtning på stationen, en snabb sväng förbi Cozmoz och hälsa på T och berätta att jag är hemma.
Sen hem och sova i min egen sköna säng.
Detta om detta.
Liten uppdatering: Min kära vän mr L och hans fru har äntligen fått sin lilla groda. En världssöt liten pojke fick dom! Och idag var min kollega inne och handlade och hade med sig sin lilla plutt också, han var så söt och låg och sov i roc-a-toten medan hon handlade. Jag blir ju alldeles bebissjuk och hoppas på att få träffa den lilla grodan när jag kommer hem till Borlänge. Det känns konstigt att L plötsligt har en bebis, men självklart väldigt kul. Kanske äntligen kan köpa något tufft på CD-specialisten! Lycka till mr L!
