Produktivitet: låg

Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys!

Egentligen är det dags för fredagsplugg, men då min lärare inte behagar bekräfta eller förkasta min idé till projektarbetet så har jag inte så jättemycket jag kan göra. Inte just nu. Så nu är det fredag förmiddag, hantverkarna började inte borra kvart över åtta idag så jag vaknade strax innan nio av att jag drömde väldigt konstigt. Jag har drömt konstigt nästan varje natt nu, så där så att jag har vaknat helt förvirrad. Det har handlat mycket om människor runt omkring mig men också om troll, fotbollshuliganer, mataffärer och annat spännande. Skönt att vakna efter såna konstiga drömmar! Så nu äter jag vindruvor och tittar på Outsiders på Kanal5Play. Ska ta en dusch, klä på mig (fyndade på MQ igår, den fina Bondelid-toppen som jag såg i Örebro i höstas fanns kvar på rean, hurra!) och sen gå till blomsteraffären och till apoteket. Ikväll blir det mat i Skräddis om inget annat dyker upp, men det tror jag inte.

Det är för övrigt 7 år sen Daniel dog nu. Jag vet ju att det är därför kroppen är så långsam och att det är därför beslut känns lite jobbiga, avstånd känns som oerhört dumt och att det är därför jag vill åka till Västerbyn i helgen. Numera kan jag ju ligga där och hålla ordning på yttervärlden tack vare trådlöst nät. I onsdags gjorde jag ett besök hos Sjukhuskyrkan på Falu Lasarett. Jag tittade in i andaktsrummet där jag har suttit och så letade jag reda på en dörr med namnet Maria på. När jag precis ska knacka på så kommer hon gående och jag förklarar vem jag är. Hon mindes, även om hon inte kunde placera mig direkt men när jag berättade vem jag var så visste hon precis. Jag fick komma in och sitta ner och prata en stund. Maria arbetade, och arbetar fortfarande, som diakon på sjukhuset och finns som stöd för de som behöver. Något som var helt fantastiskt när jag befann mig där, även om jag i början avfärdade henne som någon som trängde sig på. Vi pratade i en dryg halvtimme och även om jag inte kände att jag pratade så sammanhängande så kändes det bra. Och jag fick gärna skicka mail om jag ville. Det var ett roligt och spontant möte och jag hoppas det blir fler. Vi håller tummarna båda två att vi dessutom så småningom blir kollegor. Hon hjälpte mig dessutom med att få tillåtelse att göra en intervju med sjukhusprästen till mitt eventuella projektarbete, snällt! I morgon åker jag till Västerbyn och till graven i Stjärnsund och lägger dit några röda rosor, as usual, och så kanske en hyllningskorv i kiosken och en påse Djungelvrål.

Daniel. R.I.P

Jag saknar dig. (Och Clara och Tessa också.)

En sekreterare bör ha en...

sekretär! Och det ska se om jag kan hitta en fin på Blocket. Skulle köpt en på Emmaus idag, men det var lite för mycket arbete som behövdes på den. Så jag ger Blocket en chans och lugnar ner mig lite.

Idag är det tisdag, jag har gått till biblioteket för att se att boken jag ville låna redan var utlånad. Nu är den dock reserverad så jag hoppas att personen som har den inte behöver den särskilt länge till. Vi läser just nu en kurs i svensk kommunikation/projektarbete. Igår gick jag till biblioteket, helt utan någon idé om vad jag skulle skriva om, men efter en stund hittade jag ett potentiellt ämne. Det svåra är kvar, att hitta ett syfte som känns meningsfullt och inte oöverstigligt. Jag tror att det ska gå bra. Det sägs ju att man gör ett bra jobb om man gör något som man tycker om. Och även om jag kanske inte "tycker om" krishantering, så är det ett intressant ämne som dessutom har en bra utgångspunkt, krishanteringens fyra faser. Så det är min plan. Jag lånade ett gäng böcker och får jag bara tag på Cullbergs "Kris och utveckling" så ska det nog gå vägen. Känns väldigt skönt att vara ute i så pass god tid och ha åtminstone en liten tanke om vilken inriktning projektarbetet ska ha. Då kan jag använda allt det vi lär oss under kursen praktiskt! Ser verkligen fram emot den här kursen, det kommer bli roligt, det är jag säker på.

Tillbaka till sekretären. Jag vill ha en liknande sån här, de tycker jag är jättefina och tror det kan bli en bra arbetsplats. Det får bli vårens projekt! Till helgen ska jag åka till Linköping och hälsa på Gösta Daniel Olof Sjögren, hans mamma och pappa. Då blir det en tur till IKEA, det var hundra år sen jag var där. Hoppas på att hitta en skrivbordsstol den här gången. Och tavellister till mitt vardagsrum att sätta upp bilder på mina syskonbarn och andra favoriter på. Blir nog en bra helg!

Det är ungefär så här den ska se ut.

Ha en fin tisdag!

Jag är inte rädd. Längre.

Hej!

Idag har det varit en mycket bra dag, jag sov ganska länge och efter en seg start träffade jag mamma och for över till Falun för gardinbyte hos farmor. Mycket prat, fika, lunch och skidåkning på tv. På vägen hem åkte vi till Dollarstore och köpte nya panelgardiner till mitt vardagsrum. Det blev ljusgröna enfärgade och vita med ett ljusgrönt blommönster. Kommer bli jättefint! Sovrummet kommer så småningom gå i blåa toner och köket går i rött. Vardagsrummet är något mer ospecifikt, men jag är inte heller någon jättefan av att ha allting hysteriskt färgkoordinerat så det känns bra. Det återstår fortfarande några saker på att-göra-listan, men det är ingenting som det är någon panik med. Klarar mig bra med det jag har nu, faktiskt, men det är klart, en helfigurspegel fattas och så ska min sänggavel kläs i tyg för att det inte är så snyggt med plywood. Vad tror ni om samma mönster på sänggaveln som på gardinerna?

Jag är inte rädd...

Det där med att börja om. Det är något bra med det, men samtidigt är det lite skrämmande för det ger mig insikter om att livet kanske har sprungit förbi och att det är som i det där ordspråket "Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet". Jag kan ju nu, efter att ha tagit mig upp till en nivå som jag strävat efter men inte kunnat nå på väldigt länge, se mönster, beteenden, situationer och tillfällen då jag borde ha fattat. Jag borde ha förstått att jag inte mådde bra mycket tidigare och jag borde förstås ha gjort något åt det redan då. Det svåra har varit att inse detta när jag var mitt i det, det är snudd på omöjligt. Det jag måste lära mig nu, det är att se framåt. Och jag måste dessutom (och det gör jag, även om det är läskigt) lära mig att förstå att det jag har känt har inte varit påhitt, det har varit en (i och för sig odiagnosticerad men till 90% säker) symtombild av panikångest och posttraumatisk stress. De bra stunderna har jag förstås inte tänkt så här. I de dåliga stunderna när jag har tänkt att jag hållit på att bli galen och försökt hitta anledningar till de svårigheter som gång på gång dykt upp så har jag letat på fel ställen, försökt hitta fel på mig själv och på andra utan att ha tänkt på det djupare inre livet. Nu måste jag lära mig att jag nog kommer ha med mig ångesten resten av livet. Skillnaden nu är att den är hanterbar, den sköljer inte över mig lika ofta och jag kan dessutom känna igen symtomen. Jag kan mota bort den och bestämma själv om jag vill låta det komma, ibland är det trots allt skönt med gråtattacker, eller om jag vill bryta mönstret. Att förstå det här och komma till insikten om att det funnits en orsak är väldigt skönt. Det är ingen ursäkt, det är ingen bortförklaring och det är ingenting som godkänner allt dumt per automatik, men det är en förklaring för mig själv och den gör mig starkare. Jag har varit rädd många gånger att jag har skrämt bort mina gamla vänner, och det är klart att jag känner att jag har missat mycket som de har hunnit med. Jag vill passa på att be om ursäkt, för ointresse, självupptagenhet och annat dumt. Det har inte varit min mening. Kanske skulle jag aldrig ha flyttat till Göteborg utan följt med de som drog till Uppsala, stannat kvar här och blivit kulturvetare i Falun eller gjort något helt annat. Å andra sidan, det där är bara dumt. Det finns inget som säger att det hade blivit bättre. Kanske var flytten och de tidvis jobbiga åren där det bästa för mig? Kanske var det där jag kom till insikterna och kanske var det där jag lärde mig att överleva. Jag väljer att tro det. För de finns ju där, vännerna från förr, de nära vännerna. Jag har missat en del, men vad säger att det inte går att ta igen? Om jag själv mår bra så blir det dessutom ännu enklare. Och jag vill bli en bättre vän, för nu är jag en bättre vän med mig själv och då är det dags att börja tänka på de som jag vill behålla! Jag hoppas att ni, om ni läser, vet vilka ni är. 2010 är början på något nytt, jag känner det. Speciellt i lilltån.

Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva. Jag är så glad att jag fått leva.

- Erik Axel Karlfeldt

Nu är det dags att kasta in en påse popcorn i micron och hoppa i adidasbyxorna och ha en skön lördagkväll. Hoppas du har det bra där du befinner dig när du läser det här. Dagens musiktips är för övrigt Svenska Akademien och Rootvälta. Gunga den!

Kram!

Nu är glada julen slut slut slut

Hej!

Nu har jag inte bloggat sedan dagen före julafton. En halv evighet sen. Jag har tänkt att jag skulle göra det, men har inte riktigt haft ro i kroppen. Nu däremot, nu är det söndagen den tionde januari och i morgon avslutas anatomikursen på högskolan med tentagenomgång och utvärdering. Jag har klarat den jättestora tentan, jag fick godkänt i slutbetyg och VG på min wiki-uppgift om hypotyreos. Skönt att börja terminen med allting färdigt. Ser verkligen fram emot en ny termin, det ska bli roligt att träffa mina klasskompisar igen och få nya utmaningar. Ny praktikperiod inom någon månad och lite mer latin. Tur jag har kvar ett gäng papper sen tidigare, de kan nog komma väl till pass. Så nu känns det jättebra att börja!

Julen är utstädad, jag har bara tre ljusstakar kvar i fönstren i väntan på att jag köper nya fönsterlampor. Det var en fin jul i år och dessutom ett väldigt bra nyår. Julafton började i Skräddarbacken med frukost, morgonpaket (yllefilt till soffan, skön!) och sedvanlig julskiva. Efter det var nästa stopp Falun, hämta farmor och träffa brorsdotterfamiljen. Livia fick lego av oss och vi byggde ihop en jättefin husbil. Hon är superduktig på att bygga efter ritning. Dessutom är det väldigt roligt att bygga med lego, så det kommer vi nog göra mera. Legoborg nästa? Efter Falun åkte vi mot slutmålet, mitt kära Västerbyn och världens godaste julbord. Det var en jättefin julafton. Vi såg på Kalle Anka och Karl-Bertil, vi åt julgodis, vi pratade, vi öppnade paket, spelade alfapet och hade det allmänt julmysigt. Och juldagen, vilken dag! Först lång sovmorgon, sen kom katten och gosade (och bets...), när alla vaknat åt vi en superjuldagsfrukost och pratade länge. Sen såg vi på Bröderna Lejonhjärta och ägnade oss åt att kommentera hela filmen. Det var roligt! Framåt eftermiddagen åkte jag och pappa in till Hedemora, hämtade min dammsugare som bott hos Lars ett tag och sen tog jag tåget hem till Borlänge för sedvanlig juldagsfest med mina underbara vänner. Utgång på Bolanche med mängder av kära återseenden! Hem till min egen soffa, annandagen tillbringades där...

Sebastian - katten i Hampus

Hem till Borlänge. Hem till Borlänge. Det känns verkligen så bra att säga så. Att jag tog det där beslutet i somras att tacka ja till platsen på skolan i Falun, att jag bestämde mig för att mitt mående är viktigare än något annat är bland det bästa jag har gjort. Det finns mycket jag ångrar, det finns mycket som jag idag kan undra varför jag gjorde och jag kan nu i efterhand se hur dåligt jag har mått i perioder. Jag försöker, även om det är svårt ibland, att se det som vägen som har lett mig hit och jag försöker bara tänka på de bra sakerna. Och nu är jag hemma. Jag tror att när jag förstod att Storpäls skulle finnas kvar, då vågade jag lämna allt det där som bara var halvbra och framför allt, allt det som var dåligt, då var det så enkelt. Och jag tror att det har gjort mig starkare, jag har bevisat för mig själv att det går att börja om och det är inte hela världen att man gör fel ibland. Nu är jag i Borlänge. Nu njuter jag av att veta att efter en mysig helg med syster Medium, Hockeyboy och Prinsen, så ska jag inte sätta mig på ett tåg och åka hem och inte komma hem på länge igen, utan efter lutfiskmiddag och kakor uppe hos mamma och pappa i Skräddis så satte jag mig på bussen ner till stan, klev av vid busshållplatsen och gick de drygt tio minuterna hem. Hem till min lägenhet, hem till mina saker och hem till mitt. Borta bra, men hemma bäst!

Nyår var för övrigt det bästa på väldigt länge. Några dagar efter jul tog jag båten över havet till ön och till min stora kärlek. Vintern följde med och jag fick se Gotland i vintertappning. Vi spelade ett parti Finans som jag vann, bytte julklappar (jag fick en plattång och första säsongen av Gilmore Girls, Storpäls fick två slipsar) och myste. På nyårsafton åt vi god mat, drack vin, smällde raketer och drack champagne! Nyårsdagen var en väldigt långsam dag, vi gjorde inte många vettiga handtag då, men det var skönt. Lördagen tillbringades inne i Visby, vi tittade lite på rean, fikade på Café Ringduvan, åt kinamat till middag och sen såg vi Avatar på bio. En supermysig dag, med snöstorm och massor av minusgrader. Tur man hade Storpäls att krama på. En hel vecka var jag på Gotland och hade semester, det var verkligen välbehövligt och skönt. Nu är det som sagt söndag, jag fortsätter mitt påbörjade projekt "Se på Tre Kronor på youtube", är inne på säsong fem av tio och det är faktiskt ganska roligt. Ätit lite kvällsmat och har krupit in i min mellandagsreapyjamas med renar på som jag fick av Storpäls. Upp tidigare än på länge i morgon, men det känns bara bra!

Kram på er!