2007/02/18

So are the days of our lives...

Det finns dagar. Vanliga dagar, ovanliga dagar, glada dagar, ledsna dagar, lätta dagar och jobbiga dagar. Den här helgen har bestått av alla dessa olika dagar. Det började i fredags och fortsatte till nu. Jag börjar från början, kan bli långt, men jag ska försöka fatta mig kort. Hey ho, let's go.

Fredag morgon. Vaknade, gick upp, åkte till jobbet, började jobba. kände mig inte alls upplagd för detta men jobbade ett tag. Orkade inte vara social med mina kollegor alls som jag brukar. När E frågade mig hur jag mådde när jag skulle lösa henne i kassan brast det. Jag vet att hon bryr sig om hur vi mår och jag kunde inte ljuga för henne. Så jag började berätta och kände hur tårarna rann. Jag berättade om hur dagens löpsedlar var jobbiga att läsa för att det påminde mig om D's olycka. Att jag hade fått SMS ifrån S om att det var tio år sedan T dog och hur jag inte orkade vara bland människor. Hon kramade om mig med en sån värme. Jag lämnade kassalinjen, med tårarna sprängande bakom ögonlocken. KL kom upp och jag fick berätta igen, om hur dumt det kändes att bli påverkad av en kvällstidnings löpsedel. (Jag återkommer till dessa längre ner.) Hon lät mig gå hem helt utan vidare frågor eller ifrågasättande. Det var så skönt att känna att människor brydde sig om mig, att de tog mig på allvar och lyssnade när det behövdes. Lyssnade på Bad religion hela vägen hem och väl hemma städade jag undan och sov ett par timmar. Det var den jobbiga delen av dagen.

Fredag kväll. L kom och hälsade på med vindruvor, mjölkchoklad och ananas. Jag diskade och så gick vi och köpte "J&L-special" på pizzerian, åt kvällsmat och sen såg vi på Jonas Gardells "Väckelsemöte" och drack några glas vin. L i sina cheap monday-jeans och jag i min svarta favoritkjol från Halmstad. Senare tog vi femman, såg den enorma kön in till Valand där medlemsfesten för Sportlife skulle vara. Vi gick inte dit. Vi gick till ett ställe och drack vin/öl, sen vidare till Kellys och jag fick ett enormt halleluhja-moment. Så mycket bra människor, en pub där det pågick diskussioner och inte bara utstöttes primitiva ljud, där det spelades bra musik på lagom volym så att det gick att höra vad man tänkte. Så underbart skönt. Kanske kan det vara en ny början. Vi gick vidare så småningom, svårt kissnödiga, till Club fête på Järntorget och jag mådde som en karamellprinsessa bland alla dessa vackra fina människor. (Ledsen till er som jag pratade hål i huvudet på!) Vi dansade oss redlösa och efter ett tag dök M upp också. Kvällen var enormt bra, mitt hjärta fylldes av lycka och mina vener av alkohol från rödvin. Tack så enormt mycket kära L för att du finns och leder mig framåt. För alltid och alltid. Dent var den glada, ovanliga och lätta delen av dagen.

Lördag. Efter taxiresan hem somnade både jag och M ganska snabbt. Jag bokade av mitt corepass, bangade men kände att det inte hade gjort någonting för mina magmuskler om jag hade gått dit. Sovmorgon, frukost länge, huvudet var inte riktigt på det klara med bakfylla. Så småningom åkte jag och M in till stan, jag behövde mat så vi gick till Ming och åt lunch. Bra med rikskuponger... Okej mat, mycket prat vid bordet och huvudvärken gick över. Vi promenerade upp till det stora och alldeles för jättekalla konstmuseet och tillbringade resten av eftermiddagen där. Det var trevligt och jag blev återigen kär i tavlan med den vackra flickan med grönsakerna. Vi tittade även på utställningen "Konstfeminism", intressant, men jag började bli för kall och för trött och för mycket av allt samtidigt för att koncentrera mig. Ledsen M att du fick råka ut för en tyst, sur och grinig J. Det var inte ditt fel och jag kunde inte hantera situationen och lät envisheten ta överhanden. Vi åkte hem, åt lite och sen tog vi vagnen ut till förorten för melodifestivaltittning hos L. Ostbågar, tacochips, salt&blandat och läsk gjorde susen. Film och mera prat. Lördagen var en ganska lätt, mestadels glad, lite jobbig och ganska vanlig dag när man har besök.

Söndag. Lång sovmorgon. J hade kommit hem utan att jag märkte det så han låg bredvid mig och sov när jag vaknade. Mysigt, återigen fylldes hjärtat av kärlek. Så småningom gick jag upp och diskade och lyssnade på morgonpasset. Vi åt en lång frukost och sen bakade jag en tigerkaka och kokoskakor. Tanken var att vi skulle haft några fler på fika, men det gick bra med mig, M och J också. Vi gick på en lång skön promenad på kyrkogården och tittade på de vackra gravarna och maosoleumet över Arthur Seaton. Skön våraktig luft med lite kyla i, otroligt skön söndagspromenad. Vi tog många vackra bilder, tittade på Victor Rydbergs grav men missade Karin Boye. Ska leta på henne nästa gång. Hemma fikade vi på kakorna innan det var dags för M att åka hem. Jag följde med till stationen. Sen kom jag hem, myste med J och duschade. Söndagen var bra, vanlig, glad och lätt.

Nu är det dags för en ny vecka. Jag har laddat upp mina batterier igen och jag mår bra. Veckan framför mig känns inte särskilt svår att ta sig igenom. Göra ärenden i morgon, ledig tisdag och onsdag, jobba torsdag och fredag, årsmöte på lördag och jobba på söndag. Nemas problemas!

Och beträffande löpsedlarna så handlade de om Johanna Sällström plötsliga bortgång. Och jag drogs genast ner i saknaden och insikten om att jag vet hur hennes familj mår, hur de frågar sig varför och hur de ska vara tvungna att ha en eller flera dagar om året som ska påminna dem om att "idag var det den där dagen för si och så många år sedan". Därför gick jag hem från jobbet.

Godnatt, tack för visat intresse :o)
Och hörrni, kommentera mera....

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad skönt det känns att du hade en sån bra kväll med mig! Jag hade också ovanligt skoj, trots viss kärlekskrankhet.. Usch för sånt.. för det finns ju så mycket fint i den här stan, det gäller bara att hitta på det. Love, L

Unknown sa...

I love GBG apropå L:s inlägg... Tack för den här helgen! Jag vet inte varför jag sitter uppe när jag är sjuk. Borde sova nu. Det är väl alla intrycken; I helgen och resten av veckan. Insikten om mitt livs beskaffenhet.

I morgon återgår livet till en ovanligt påtaglig vanlighet. Vi får väl se hur det går... puss!

Anonym sa...

Hej raring, känns verkligen som att jag förstår morgonens snack bättre nu när jag läst din blogg. Det låter som om du mår bra i grunden, det låter oerhört sunt och normalt med kak-fika t.ex. Jag älskar dej, kommer alltid att göra det, och det gör ont i mej att vi är så långt ifrån varann. KRYMP LANDET! Stora kramar//Emma