2007/01/28

First and last and always.

We are at a certain point of our lives.
We can do and become whatever we like.

Så har man jobbat en helg igen, vilket innebär att nästa helg är ledig. Skönt med rutiner. Började jobba klockan ett i lördags. Vaknade och kände mig risig och nere. Hade ingen större lust att gå upp. J kom och la sig bredvid mig och frågade vad det var och så fick jag prata ut lite. Sen åt vi frukost och jag fick en jättekram innan jag gick iväg till tåget. Dagen förflöt rätt så bra, med pannkakor med hallonsylt till lunch och en halv 100 grams mintkrokant. Sen en lugn kväll med många skratt. Vi var klara i god tid, jag hann med allting och kände mig nöjd. Skjuts hem av en kollega, alltid trevligt. Söndag morgon, upp och åt frukost för en gångs skull. J låg i sängen och sov, jag lät honom sova. Tog mp3spelaren med Patricide i och gick återigen iväg till mitt pendeltåg. I öronen ljöd så den gamla skatepunken igen. Det kändes konstigt nog inte så mycket, men såklart tänker jag på vilket datum det är och vilka dagar det är som ska komma. Dagen på jobbet var lugn också idag, så jag kom iväg halv fem, åkte mer pendeltåg, träffade J på affären och handlade mat. Åkte hem, jag pratade i telefonen med mamma, J diskade, sen lagade jag mat. Efter maten lite svensk komedi och Ben&Jerrys Chunky Monkey. Den kan jag rekomendera. Bananglass med chokladbitar och valnötter. Slurp! Ja, jag har haft frossarhelg den här helgen. Mer mat, mindre träning. Ska återgå till mitt hälsosamma liv i morgon! Behövde bara fylla på kalorintaget lite... :o)

Det är de där dagarna nu. De där datumen som för alltid är fastetsade i mitt medvetande. Idag är det den 28e, olycksdagen. Dagen när vi flyttade in på IVA i Falun och vände upp och ner på en hel personalstyrka. Den inledande dagen av fyra. De fyra sista dagarna tillsammans med min storebror. Fyra år sedan är det nu. Fyra korta långa år. Jag har tänkt på det idag, jag har inte gråtit eller brutit ihop, men jag har tänkt. På mina systrar medium och large, på min mamma och pappa, på min extra-syster och min brorsdotter och såklart på mina andra kära släktingar och vänner som delar samma minnen och samma öde som jag. På hur konstigt det kan bli, från ett ögonblick till ett annat. Tänkt på S också, den vän som kunde säga "jag vet hur det känns" så att jag trodde henne. Klart jag hellre hade varit utan denna vetskap. Men nu vet jag hur det känns, nu är det så här det ska vara. Tydligen. Det är sorgligt. Igår berättade jag det för någon för första gången på länge. Jag satt med en kollega som frågade hur jag mådde och då berättade jag. Det kändes bra. Både att jag vågade vara ärlig och att jag fick säga det högt igen. Det är inte så ofta jag gör det.

"För fyra år sedan dog min bror. Hur? I en trafikolycka, han körde moped och blev påkörd av en bil. Vad han yngre än du? Nej, han var 33, han körde moped till jobbet. Han låg på intensiven i fyra dagar innan han dog. Det var nog tur, för då fick jag/vi tid att ta in det någorlunda iallafall. Men det är ju inte så där jätteroligt just nu. Nej, det förstår jag verkligen." Tyst.

Jag fyller nu högtalarna med Sisters of mercy. Till min storebror D och till mina systrar, mina allrakäraste systrar Medium och Large. Jag älskar er. Nu tar vi oss igenom ytterligare en januari, som vi gjort förut, med minnena nära till hands och med lite av D's ande svävande över oss. First and last and always.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hej jonna! skoj att läsa om allt du har för dig! fy vad duktig du är med träningen, jag kommer aldrig igång men snart ska det bli andra bullar! har oxå skaffat en blogg å skriva ner mina tankar i, länka mig gärna och lämna lite kommentarer! alltid kul med läsare.. =) ha det toppen och det skulle vara skoj att komma ner oh hälsa på för å se hur ni har det! när nu ekonomin och skolan tillåter.. =) många kramar!!//lillphia

Helena Duroj sa...

hej jonna,
som du förstår blir jag berörd av stycket du skrev om din bror D, och även det tidigare lustfyllda stycket om vår by, förstås.
tack för kommentaren, ska länka till din blogg.
hd