Det är lördag kväll. En lördag i raden av alla andra. En lördag som tillbringats i sällskap med me, myself and I. Som vanligt. Som alltid. Jag har skickat SMS till säkert sju personer (jag känner inte fler i området häromkring) men utan svar. Inte ett enda svar. Och även fast jag vet att jag inte är ensam om att känna mig ensam, så kan jag inte låta bli att låta det påverka mig. För det blir hela tiden så påtagligt. När telefonen aldrig spontant ringer. När jag efter en runda på stan, fönstershopping och lån av böcker på biblioteket, inte har någon att möta upp med för ett eftermiddagsfika och lite prat om ingenting. Jag vet, det är väl bara att ringa och fråga istället för att skicka SMS, alla kanske inte är SMS-människor. Jag vet allt det där men ändå infekterar denna ständiga ensamhet hela min person. Jag blir ilsk, sur och allmänt anti allt. Jag kan trivas med att vara ensam, men inte jämt. Jag vill inte att det ska vara så att mina helger då jag jobbar är mina roligaste helger. För så är det nu. Jag har roligare på jobbet en lördag kväll än vad jag har hemma i Göteborg. Ska det vara så här? Ska mina lördagar innebära slösurfning framför datorn, dålig TV och sen gå och sova? Nog för att jag gillar att sova, men det vore ju roligt att göra något annat någongång också. Och framför allt sova länge på söndagen för att man har kommit hem sent efter en kväll med folk och drinkar och musik. Och inte för att man inte har lust att gå upp. Ni som läser det här och bor i Göteborgsområdet kan ju höra av er till mig.
Var blev ni av, ljuva drömmar? Hur hade allt sett ut om jag inte träffat J? Var hade jag varit och vad hade jag gjort? Åt vilket håll hade jag utvecklats? Stannat kvar i min mer alternativa värld eller ofrånkomligt blivit mer "vardaglig" och "vanlig"? Det är intressant att tänka på och nog trivs jag i den här världen också. Att köp en lägenhet i en storstads centrum faktiskt är en möjlig händelse. Att jag numera vet hur man läser aktiesidorna i dagstidningen. Att jag förstår hur händelser ute i världen påverkar oljepriset. Det är spännande att se hur man kan utvecklas bara genom att träffa en ny person. Jag trivs bra som vanlig, med fast jobb på ICA och ett samboförhållande som fungerar utan större problem. Men jag kan sakna den "alternativa" världen, med all dess musik, fester, filmer och böcker. Människorna, känslorna och minnena. Nu tittar de som är kvar i den världen på mig med avsmak. Med ett "vad-var-det-vi-sa". Som att jag kapitulerade för den heterosexuella mallen och ställde in mig i de normalas led. Och kanske är det så. Jag står där lydigt och gör som man ska för att passa in. Jag sticker inte ut, jag är inte annorlunda. Jag följer klädkoder och uppförandekoder. Allt för att bli bekräftad i den nya världen. I den vanliga mallen.
Och ändå står jag som en åsna mellan två hötappar och passar inte in någon stans, hittar inte min plats i världen och blir bara mer och mer osäker på vad jag egentligen vill. Jag vill inte vara som alla andra, men ändå är jag precis som alla andra. Fucking Åmål berättade mitt liv när den kom och den berättar det fortfarande. Är det sorgligt?
Så vad har hänt sen sist? Då var det de jobbiga dagarna, de har inte tagit slut än, men jag överlevde månadskiftet. Skulle städa i onsdags (31:a, sista dagen D levde på IVA i Falun 2003), men allt gick i ultrarapid. Jag tror att hjärnan egentligen höll på med beabetning och egentligen inte alls ville städa, men jag behövde något att fokusera på. Jag lyssnade på Sisters of Mercy i J's högtalare och frostade av frysen. I övrigt har det inte hänt så mycket. Grym vikarie för H på combaten i onsdags förstås. Tuff tjej som fick mig att ta i ännu mer. Hade nog en hel del som behövde slås ut, mådde bättre efter passet än före. Bra. Sen mastodontpass på jobbet torsdag och fredag. Den här veckan gick de rätt bra. Tränade dock på fredageftermiddagen, det skulle jag inte ha gjort. Det gick otroligt dåligt. Jag hatar step-up. Ska inte gå på det mer. Kvällen spenderades i soffan framför Så ska det låta (märker ni hur kul jag har i mitt liv?) tillsammans med Ben&Jerry. Ett sällskap så gott som något. Det händer så att säga inte särskilt mycket.
Att se fram emot:
åka hem till Borlänge i början av mars
eventuellt några/någon dag i Strömstad med mamma och pappa
årsmöte i RFSU (kanske eventuellt en källa till fler sociala kontakter)
teater i Stockholm 24e mars
hotellvistelse 17e mars
Detta om detta.
1 kommentar:
hej hej! trisst att du ska känna att bara jobbhelgerna är skojiga! önskar jag kunde teleportera mig då skulle jag komma ner ögonblickligen och så kunde vi gå ut och dricka färgglada drinkar och få höra oändliga frågor om vi är systrar! =)
vi får höras när du kommer hem till borlänge så kan vi fika och prata lite! kramar!!!!// fia
Skicka en kommentar