Tänkte att jag idag skulle skriva om något annat än jobb och regn. För regnar gör det och jobbar gör jag inte. Dagen har spenderats springades upp och ner i tvättstugan. Fått undan den värsta tvätthögen, sorterat en nästan oändlig hög strumpor, trosor och kalsonger. Hur många par kan man egentligen behöva? Vårt garderobssubstitut svämmar över på alla bredder av underkläder. Jaja, vart par har väl sin tid antar jag. Skönt att få undan den stora tvätthögen åtminstone och framför allt få träningskläderna rena. Nu har det nya schemat börjat så ikväll blir det combat och som tur är så ligger E's aerobicspass i bra tid på torsdagarna så jag får väl vara lite nöjd med det åtminstone. H har coreträning på lördag förmiddag också så det blir nog bra, först en halvtimmes core och så typ trekvart på löpbandet och lite massage. Kan nog bli bra! Även om det känns tråkigt att bara få slåss och vara tuff och svettas från alla platser på kroppen en gång i veckan. Har tillbringat större delen av den här dagen tillsammans med mina nygamla vänner i Sex and the city. Funderar på vem jag är mest lik, men jag tror att jag är som alla andra, ett par bitar från alla personerna även om Miranda nog har ett litet försprång. Hon som känner sig osynlig lika ofta som jag men som trots allt får en massa sex...
Sitter här och poppar lite ny musik. Har helt snöat in på dancesamlingar i klass med BodyWork och Absolute Dance move your body. Inte särskilt kreativ musik kanske men bra att ha i öronen till och från jobbet, till och från gymmet och medan man springer på löpbandet och tänker på bikinisäsongen 2007. Åhh, till sommaren får jag äntligen äta grekisk mat, gå i vattenbrynet och höra medelhavets vågor igen. Det ska bli hemskt roligt! Mamma och pappa ska få visa Lefkas för mig och J. Midsommar kommer firas i Grekland tillsammans med kärleken. Dricka mycket vin såklart och en iskall Mythos till strandlunchen. Mys mys! Det var alldeles för länge sen jag var i Grekland. Senaste gången var 2001, fattar ni, sex år sen! Alldeles för länge sen... Då var vi där med hela stora familjen, den som då bestod av mig, medium och large och storebror. Mamma, pappa, A och H var också med. Alla var där som det heter! Många bra minnen finns därifrån och mycket bilder. Vi åkte tillbaka till den lilla härliga platsen Agia Pelagia på södra Kreta, en helt fantastisk plats som jag gärna skulle åka till ytterligare en gång för att se om det står kvar. Måste se till att jag och J åker till Grekland oftare än vart sjätte år i fortsättningen. Så här kan det inte fortsätta! :o)
Det stora juldagsbrytet. I år (2006) kom det sent på kvällen, efter att hela långa dagen gått. Året innan bröt jag ihop när mitt hår inte ville göra som jag ville när jag var på väg till F på fest. Bägge gångerna har mamma tagit emot mig och låtit mig prata osammanhängande om allt som jag behövt få ur mig. Båda gångerna har jag insett efteråt att det handlar mycket om att jag saknar min bror. Och att vi firat jular som skulle passat honom i smaken, lugna med bara närmaste familjen, god mat och mindre stress. Mycket annat har såklart också spelat in, det är inte bara saknaden och ledsamheten över honom.
I år var det känslan av att bli behandlad som ett barn trots att jag är 23 år gammal. Jag kommer hem till dukade bord, färdig mat, bäddad säng och behöver inte lyfta ett finger för att saker och ting ska bli gjorda. Att inte bli medräknad, att inte bli betrodd med uppdrag, att inte får vara delaktig i förberedelser som om jag inte kunde. Som jag sa till mamma, jag får inte ens använda tvättmaskinen när jag kommer hem. (Jag har haft samma sammanbrott tidigare, då var det midsommarafton och jag hade glömts bort då också. Dock hade Large tänkt på det då och jag fick stå för efterätten, som blev lyckad men jag bröt ihop ändå och pratade även då osammanhängande. Det var sommaren innan jag och J eventuellt skulle flytta till Göteborg. Eller snarare så skulle han flytta och jag kanske skulle flytta med.) Juldagen var trevlig, jag fick full uppmärksamhet av lilla fyraåriga S och det var roligt att se H så överraskad. Maten var god och mäniskorna trevliga. När mamma och pappa skulle åka hem följde jag med och väl hemma brast allt. Mamma och pappa lyssnade, tröstade och pratade. Jag fick ur mig allt om ensamheten, känslan av otillräcklighet, prestationsångesten, längtan efter vänner, stressen på jobbet, orkeslösheten och allt som byggts på under hösten. Efter brytet var kroppen helt matt och jag låg länge under en filt i soffhörnet, åt chokladpraliner och andades ut. Mycket hade känts som anklagelser mot mamma och pappa, vilket de ju inte var, men de förstod ändå hur det kunde kännas och visste också att de behandlar mig annorlunda. Och då insåg jag att jag kommer klara mig utmärkt utan vänner om det skulle vara så, men utan såna klippor som mamma och pappa då skulle jag ha varit på botten för länge länge sen. De var här hos mig över nyårshelgen och det var en toppenhelg. God mat då också, mycket regn och en trevlig nyårsafton med massor av fyrverkerier utanför balkongen och runtomkring. Bra inledning på det nya året! Undrar var vi firar nästa år.
Jag tror att stora bryt som de jag har fått de senaste åren är nyttiga, för det renar kroppen och psyket och man kan ta nya tag. Även om det låter hemskare när man tar allt på samma gång så är det ibland lättare att bara låta dammluckan öppnas helt när man ändå är igång. Det blir lättare att se klart efteråt när man fått säga allt det där som känns jobbigt och se att man faktiskt överlevde även att säga dom högt och inte bara tänka orden. För även om man kan skriva ner dom (att skriva fungerar ju ibland lika bra förstås) så behöver de ibland höras av någon annan för att man ska förstå vad det egentligen är man menar eller vill säga med dom. Sen kan jag inte säga om jag har fått fler sammanbrott sen storebror dog, för jag kanske hade haft lika många om han hade levat, men jag tror att en hel del faktiskt kan vara sorgearbete. Att en känsla får vara ett uttryck för saknad eller ilska. Att man känner sig ensam trots att man egentligen är förbannad för att storebror inte får vara med om det som händer nu. För på något konstigt sätt så hoppas jag att jag inte har slutat sörja honom, för då känns det som att de är okej, att det är som det ska vara att han inte finns mer. Och det är det verkligen inte. Det var inte så det skulle bli, inte i min värld.
Skrev jag något om att prata osammanhängade förut? Det här blir precis lika osammanhängande, men det jag vill få fram är att jag inte skulle vilja vara utan mina känslor, varken de bra eller de dåliga, för de gör mig till den jag är och jag vill tro att de gör mig stark.
Nu är det dags att byta om till fighteroutfit, fylla på med lite energi, packa ner skorna och vattenflaskan i väskan och cykla iväg i hällregnet till gymmet. Till H's combatpass, till hans galna hopp rakt upp i luften och de många skratten. BodyCombat gör mig också stark, modig och snygg (åtminstone efteråt, när jag duschat och fått mat och glidit ner i soffan...) Over and out!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨
Dagens låt: Grey rain of Sweden - Doris
Dagens väder: Regn i olika former.
Dagens citat: ""Du kan inte alltid stanna i din egen hörna av skogen och vänta på att andra ska komma till dig. Du måste gå till dem ibland också." - Nalle Puh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar