Tillbaka i terapisoffan.

God eftermiddag kära läsare.

Efter en skön påskhelg i Strömstad med hav, klippor, måsar, solsken och väldigt mycket mat är jag tillbaka i Göteborg. Det var skönt att komma bort och det var väldigt nära att jag badade, kristallklart vatten och sol som lyser, det gör det hela mycket lockande. Jag stod dock emot och det kanske var tur. 11 grader i vattnet är inte särskilt varmt!

I morgon är det dags att lämna in temaarbetet, det blev riktigt bra till slut även om det kändes som att det plötsligt skulle rasa ihop när vi började pilla på smådetaljer. Tur man har en ångvält till gruppmedlem som gör saker utan att blinka, ibland är det faktiskt bra! Fick även reda på mitt resultat på sluttentan i engelska och jag fick orden "I can't challenge you" som bonus på mitt resultat, 95/100, så jag är nöjd. Ingen mer engelska med mr Tårgas.*

Nu till några tråkigheter. Jag har idag på eftermiddagen återigen brutit ihop, jag har bokat en tid hos psykologen på vårdcentralen och måste återigen återgå till terapisoffan. Ny vårdcentral, ny psykolog, nya perspektiv hoppas jag. För nu orkar varken jag eller Storpäls med detta. Vi har försökt, jag har försökt och risken att vi gör slut känns faktiskt inte långt borta. Inte på brist av kärlek, men brist på ork. Och ork är viktigt, för om man inte orkar med vare sig själv eller någon annan är det väldigt svårt att frammana någon slags lycka. Hur fint väder det än är, hur fin lägenhet man än har eller hur god mat man än äter. Vi gör ingenting, vi utnyttjar verkligen inte de möjligheter som finns. Vi ska försöka ändra på det, men kärnan till problemet är fortfarande mitt. Det är mitt problem med de sociala kontakterna som äter upp mig. Och jag har hört det, Jesper har hört det, familjen har hört det och vännerna har hört det till leda. Kanske behöver jag en riktig hjärnskrynklare, som kan pilla sönder precis allt för att försöka hitta pudelns kärna. Jag börjar med lite uppbyggande KBT och sen får vi se. Alternativet att flytta hem är trots allt ett alternativ. Jag vill helst inte, för jag tror egentligen inte att det skulle hjälpa, men samtidigt så ger det åtminstone närheten till Prinsen av Underberg, till brorsdottertrollet och till middag hemma nångång ibland. Det är en klar fördel. För det spelar ju ingen roll att Göteborg är fint, om jag upplever den som hotfull och elak när jag går ensam genom den (med den tänkta neonskylten med texten ENSAM på), då kan jag lika gärna bo i Borlänge. För så känns det, staden och människorna upplevs som hotfulla, på riktigt. Det är väl det som kallas panikångest vad jag förstår. Jag får helt enkelt finna mig i att det är något jag har. Vad heter det, att erkänna problemet är första steget?

Nu ska jag inte dra ner dig, kära läsare, i det här för djupt. Men jag vill samtidigt dela med mig, för det här påverkar mig, hela tiden. I allt jag gör. Ingenting har någon mening om det inte finns någon att dela det med. Och denna någon kan inte vara Storpäls jämt, denna någon kan inte sitta bakom en datorskärm flera mil bort och säga att den förstår, denna någon måste vara av kött och blod. Tycka om god mat, fika och glass. Tycka om att ta en promenad i solskenet eller se en film i regnet. Det är denna någon som fattas. Vore bra om det fanns instant friends, som brustablett. Apoteket, när börjar ni sälja det? Och när kan man få en hund utskriven på recept?

Med en varm vårhälsning från Noja.