Lördag. En alldeles förträffligt vacker lördag rent vädermässigt. Rent Noja-mässigt har den varit jobbig. Omvärlden har återigen skrattat mig i ansiktet. Panikkänslan kom smygande, frukosten på Egg & Milk kändes okej men inte avslappnad. På träningen kändes det som att salen krympte allt efter som passet gick och spårvagnsresan hem var jobbig. När jag åkte förbi Slottsskogen fick jag lov att titta åt ett annat håll för att slippa se alla människor.
Tog en stunds sömn, Storpäls lagade mat och så såg vi på "I survived a japanese game show". Då blev det lite bättre, det är trots allt tur att jag har någon som jag kan luta mig lite emot. Men jag känner mig som om jag bor i ett socialt vakuum. Hur många andra känner som jag? Hur många andra tjugofemåringar sitter i en lägenhet, en solig lördag utan några måsten och mår dåligt för att de inte har någon att ringa till, någon att ta en öl med eller bara hänga lite med? Jag kan inte vara ensam, även om det känns så. Ibland önskar jag att vi hade varit ett par-middags-par, men det har aldrig blivit så. Det har aldrig känts som vi.
Jag ska åka till Elias och Eero och hjälpa till att packa ner köket. Nu flyttar han till Stockholm och då försvinner ytterligare en social kontakt. Jag vet att vi inte har umgåtts så hysteriskt mycket, men han har funnits där, möjligheten har funnits. Precis som det var när Nea bodde här, vi sågs inte heller så mycket, men vi kunde. Det gjorde det hela mycket lättare att hantera. När möjligheten inte ens finns blir det så påträngande ensamt. Jag får väl göra som Hjördis säger, sätta in en kontaktannons, det kanske är sista utvägen. För det här kommer göra mig galen. Idag trodde jag att jag höll på att få en psykos. Jag undrar hur det känns. Jag är verkligen säker på att jag inte vill ha reda på det och tänker försöka undvika det.
Jag har funderat på det här en del och jag tror faktiskt att det här med sociala kontakter och mitt problem med det har funnits med längre än vad jag har trott. För jag kan känna igen så mycket från gamla dagboksinlägg från Lunarstorm-perioden, från verkliga dagböcker, från Högskolan i Halmstad och från kanske ännu längre tillbaka. Min rädsla för att vara ensam och bli ensam har funnits med mig, och kanske även panikångesten. Jag har börjat vänja mig vid tanken på att det skulle kunna vara en diagnos, ett namn på det jag känner. Jag önskar jag kunde träffa en psykolog, en riktigt duktig, som verkligen kunde sätta fingret precis på när det började och varför. Som helst ställde upp gratis...
Det är lördag kväll nu, jag ska klä på mig efter en välbehövlig dusch, sen köpa folköl och åka till Elias. Jag hoppas det blir en lång kväll, tänk att få sova länge på söndag morgon för att jag är trött och inte för att jag inte vill gå upp. Innan det är dags för promenad i hamnen och konserten i Domkyrkan.
Kram kram,
Noja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar