Småstad.

Nu är det vår.
I morgon ska jag till en ny psykolog och få prata bort en timme om hur jag mår. Min bästa stödperson ringde och pratade en stund på väg till salsan och hon tyckte att nu fick det räcka. Det är klart att jag ska bo någonstans där det finns dörrar som öppnas mitt i nätterna om det behövs. Och kanske är det som Per Gessle sjunger i Småstad:

"Och jag blev född i en småstad.
Jag växte upp, blev kär i en småstad.
Hur jag än vrider och jag vänder mig
så kommer allt tillbaka igen.

Och allt jag kan är spår från en småstad
Och allt jag gör beror på en småstad
Hur jag än böjer och jag vänder mig
så blir det till småstad igen."

Jag längtar hem. Så är det. I morgon åker även ansökan till utbildningen i Falun iväg med posten, för att ha det kortet öppet och ha något att flytta till och inte bara ha något att flytta ifrån. Ingenting är bestämt, ingenting är spikat, klart och bokat. Men tanken finns där, tanken på att ha nära till Emma, till Elias och Eero nere i Stockholm, hem till familjen och ut på landet lockar enormt mycket. Det är bara en detalj. Detaljen är Storpäls, Jesper, klippan, stödet, galningen, kärleken. Och kanske har han rätt i att det inte hjälper att flytta, att det blir mer av en flykt än av en flytt, problemet finns säkert kvar. Och då säger Emma, att visst kan det vara så men där hemma finns stödet närmare, där finns det som sagt dörrar som öppnas.

Som Carrie säger i Sex and the city; when a door closes, a window opens somewhere. Kanske är det den tanken jag måste hålla fast vid. Inget ont som inte har något gott med sig. Vi får se och det går alltid att ångra sig. Det går alltid att flytta tillbaka, ingenting blir skrivet i sten. Jag provade, det fungerade någorlunda men inte fullt ut. Okej, värre saker har hänt. Folk flyttar, man får göra om - göra rätt. Hur många gånger som helst. Det är okej.