Snällgar & kaniner

Hej hej hallå! (Säger jag nu)

Idag ska jag inte blogga nånting om vare sig skola, mående, flytt, flykt eller latinska ord. För idag är bara en dag full av post-sistatentan och post-inlämnadhemtenta. Det jag däremot ska blogga om är den här spännande artikeln från GP samt gnagare av sorten kanin. Vi börjar med älgar!

Älgkalabalik i centrum

Jajemen, på Guldheten i centrala Göteborg bor det alltså älgar. Eller i det här fallet, övergångsställgar. Det är nästan lite läskigt att de är så nära. Älgar ska hålla sig i stora skogar och på kalhyggen. Vid spårvagnar, Tempobutiker, flanerande människor och cyklar bör inte skogens konung med avkomma gå omkring. Å andra sidan verkar de ju välanpassade efter sin miljö, då den ena älgen valde att korsa vägen över övergångsstället. Den som kom på ordet övergångsställgar var the one and only Storpäls, aka Jesper, men först kom han på ordet snällgar. Vilket nästan var ännu sötare. Han är rolig och söt den där Jesper! Idag har jag matat honom med spenat, det tyckte han var så där. Men järn är nyttigt!

Jag har funderat på det där med kaniner också. Hund och katt känns som ett ganska stort ansvar, det är kanske inte det mest ultimata djuret att skaffa sig när läget är lite ovisst och jag inte riktigt vet. Däremot finns det hysteriskt söta kaniner på Blocket. Kanske skulle man kunna ha en sån som blev tam och som man kunde ha i koppel på en gräsmatta. Nu kommer Jesper bara sucka och skaka på huvudet, men det vore klart roligt och bilderna på kaninungar är ju bedårande! Titta bara på de här:

Nu ska jag tvätta.
Alltid lika roligt!

Småstad.

Nu är det vår.
I morgon ska jag till en ny psykolog och få prata bort en timme om hur jag mår. Min bästa stödperson ringde och pratade en stund på väg till salsan och hon tyckte att nu fick det räcka. Det är klart att jag ska bo någonstans där det finns dörrar som öppnas mitt i nätterna om det behövs. Och kanske är det som Per Gessle sjunger i Småstad:

"Och jag blev född i en småstad.
Jag växte upp, blev kär i en småstad.
Hur jag än vrider och jag vänder mig
så kommer allt tillbaka igen.

Och allt jag kan är spår från en småstad
Och allt jag gör beror på en småstad
Hur jag än böjer och jag vänder mig
så blir det till småstad igen."

Jag längtar hem. Så är det. I morgon åker även ansökan till utbildningen i Falun iväg med posten, för att ha det kortet öppet och ha något att flytta till och inte bara ha något att flytta ifrån. Ingenting är bestämt, ingenting är spikat, klart och bokat. Men tanken finns där, tanken på att ha nära till Emma, till Elias och Eero nere i Stockholm, hem till familjen och ut på landet lockar enormt mycket. Det är bara en detalj. Detaljen är Storpäls, Jesper, klippan, stödet, galningen, kärleken. Och kanske har han rätt i att det inte hjälper att flytta, att det blir mer av en flykt än av en flytt, problemet finns säkert kvar. Och då säger Emma, att visst kan det vara så men där hemma finns stödet närmare, där finns det som sagt dörrar som öppnas.

Som Carrie säger i Sex and the city; when a door closes, a window opens somewhere. Kanske är det den tanken jag måste hålla fast vid. Inget ont som inte har något gott med sig. Vi får se och det går alltid att ångra sig. Det går alltid att flytta tillbaka, ingenting blir skrivet i sten. Jag provade, det fungerade någorlunda men inte fullt ut. Okej, värre saker har hänt. Folk flyttar, man får göra om - göra rätt. Hur många gånger som helst. Det är okej.

Något för Draknästet?

Godkväll.
En torsdag i illamåendets och huvudvärkens tecken. Inleddes med en dålig redovisning av temaarbetet, men är man inte förberedd ska det inte gå bra heller. Nu är det åtminstone gjort. Sov ganska många timmar när jag kom hem. Sovit lite av och till hela dagen. Det har inte riktigt gått över än, sitter stilla framför datorn och får ont i huvudet när jag vänder det mot tv'n. Jag undrar varför. Kan vara en blandning av trötthet, nervositet inför praktiken, ångest och stora beslut som måste tas. En jävla röra skulle man kunna säga också, pardon my french. I morgon ska jag lyssna på tre redovisningar och sen försöka uppbåda energi till att träna på kvällen.

I morgon börjar den svenska versionen av Dragons' den i SVT och jag har ett par idéer som Draknästet borde ta i beaktning:

* Professionella beslutsfattare. En person som pekar med hela handen, tar de där svåra besluten som ingen orkar ta själv och som dessutom gör det bästa av den tråkiga situationen.
* Instant friends som brustabletter eller pasta. Som man kan plocka fram ur skafferiet/medicinskåpet/byrålådan när man behöver ett crew, ett kubblag eller någon att se film med. Ner i ett glas/en kastrull vatten och så poff! Ensamheten borta!
* Tidsstoppare, tidsmaskiner, teleporters och enorma sollampor som gör Sverige varmare. Just på teleporterfronten tycker jag att forskningen går hysteriskt långsamt. Man forskar på väldigt mycket annat, men inte på partikelförflyttning.

Jag hoppas på att må lite bättre i morgon. På fredag ska jag till psykologen klockan tio, inte för att jag egentligen vet vad jag ska säga. "Hej, jag har inga vänner och får panikkänslor på spårvagnen. Har du några personer på lager eller ska jag flytta hem till Dalarna igen?" Jag vet ju vad problemet är, jag vet inte varför problemet finns eller vad jag ska göra åt det och hur någon annan ska kunna göra något åt det heller. Jag, jag, jag, jag, jag. Jag vill ha rådgivare, som Sigge skaffar sig i tv-serien S*M*A*S*H när de fått en ny tränare och får en massa pengar.

Godnattkram.

Livskvisten.

Nu är det söndag kväll.
Ur både mina och Storpäls högtalare strömmar klassiska toner från fuga och kör. Vi har varit och lyssnat på Bachs H-moll-mässa med Domkyrkokören och Wasa barockorkester i Domkyrkan. Underbara solister, en jätteduktig orkester och kören fyllde kyrkan med helt otrolig musik. Jag själv tyckte om avsnitten med pukor och trumpeter, medan Storpäls tyckte om de mer sorgliga. Som helhet var det verkligen jättebra. En perfekt avslutning på helgen. Det fick några nya små löv att slå ut på livskvisten, ett ord som Storpäls skrev och som jag verkligen fastnade för. Det var vackert. Tänker mig att det ser ut ungefär så här.

I förmiddags hade jag ett bra telefonsamtal med en vän och stöttepelare. Det känns bra att det finns sådana. Vi pratade en lång stund och efteråt kändes det lite bättre. Även om jag grät en del och bara fick lust att rymma hem till henne och katten, så hjälpte hon mig upp en bit igen. Hon tyckte att fiolen skulle bli min nästa plan. Och visst ska den det, jag ska försöka hitta någonstans där jag får spela igen. Och hur kan man inte vilja spela igen efter att ha varit på en sån underbar konsert. Storpäls längtar efter att komponera igen, mina fingrar kliar efter att få spela fiol. Hoppas bara jag kan hitta något! I morgon blir det en tur till biblioteket, försöka hitta partituret till mässan, allt jag kan hitta i musikteori och så boken Shodan till karateversionen av Storpäls.

Det är dags att sova strax. I morgon är det måndag, ledig från skolan men en del att pyssla med inför redovisningen på onsdag. Den känns som ganska okej ändå, när den väl är klar så är det inte så mycket kvar. Bara den där terminologitentan, men det ska väl kunna gå bra!
Apropå tenta, vad tycks om det här svaret på en av frågorna på senaste anatomitentan.
"Vad kan hepatit leda till efter en lång tids sjukdom?" Svar: Döden. Vad ger ni mig för det filosofiska svaret? Rent tekniskt är det inte fel, även om levercirrhos var det som var rätt. Det gäller att ta varje chans man kan till extrapoäng. (Kanske kan en diskussion om Bach hjälpa också i värsta fall, eftersom herr anatomilärare var på samma konsert som vi.)

Godnatt världen. Ta hand om era livskvistar, lite vatten, kärlek, ljus, värme och musik får den att växa lite till. Frid och lycka till alla varelser - överallt.

Sociala kontakter.

Lördag. En alldeles förträffligt vacker lördag rent vädermässigt. Rent Noja-mässigt har den varit jobbig. Omvärlden har återigen skrattat mig i ansiktet. Panikkänslan kom smygande, frukosten på Egg & Milk kändes okej men inte avslappnad. På träningen kändes det som att salen krympte allt efter som passet gick och spårvagnsresan hem var jobbig. När jag åkte förbi Slottsskogen fick jag lov att titta åt ett annat håll för att slippa se alla människor.
Tog en stunds sömn, Storpäls lagade mat och så såg vi på "I survived a japanese game show". Då blev det lite bättre, det är trots allt tur att jag har någon som jag kan luta mig lite emot. Men jag känner mig som om jag bor i ett socialt vakuum. Hur många andra känner som jag? Hur många andra tjugofemåringar sitter i en lägenhet, en solig lördag utan några måsten och mår dåligt för att de inte har någon att ringa till, någon att ta en öl med eller bara hänga lite med? Jag kan inte vara ensam, även om det känns så. Ibland önskar jag att vi hade varit ett par-middags-par, men det har aldrig blivit så. Det har aldrig känts som vi.

Jag ska åka till Elias och Eero och hjälpa till att packa ner köket. Nu flyttar han till Stockholm och då försvinner ytterligare en social kontakt. Jag vet att vi inte har umgåtts så hysteriskt mycket, men han har funnits där, möjligheten har funnits. Precis som det var när Nea bodde här, vi sågs inte heller så mycket, men vi kunde. Det gjorde det hela mycket lättare att hantera. När möjligheten inte ens finns blir det så påträngande ensamt. Jag får väl göra som Hjördis säger, sätta in en kontaktannons, det kanske är sista utvägen. För det här kommer göra mig galen. Idag trodde jag att jag höll på att få en psykos. Jag undrar hur det känns. Jag är verkligen säker på att jag inte vill ha reda på det och tänker försöka undvika det.

Jag har funderat på det här en del och jag tror faktiskt att det här med sociala kontakter och mitt problem med det har funnits med längre än vad jag har trott. För jag kan känna igen så mycket från gamla dagboksinlägg från Lunarstorm-perioden, från verkliga dagböcker, från Högskolan i Halmstad och från kanske ännu längre tillbaka. Min rädsla för att vara ensam och bli ensam har funnits med mig, och kanske även panikångesten. Jag har börjat vänja mig vid tanken på att det skulle kunna vara en diagnos, ett namn på det jag känner. Jag önskar jag kunde träffa en psykolog, en riktigt duktig, som verkligen kunde sätta fingret precis på när det började och varför. Som helst ställde upp gratis...

Det är lördag kväll nu, jag ska klä på mig efter en välbehövlig dusch, sen köpa folköl och åka till Elias. Jag hoppas det blir en lång kväll, tänk att få sova länge på söndag morgon för att jag är trött och inte för att jag inte vill gå upp. Innan det är dags för promenad i hamnen och konserten i Domkyrkan.

Kram kram,
Noja.

Parotis, celiaki, reflux...

matsmältning, gallgång, duodenum, esofagus, parotit, tonsillit, peri-tonsillit aka halsböld. Jag kan fortsätta en lång stund med dessa spännande ord. Japp, jag har tenta i anatomi i morgon. Om bland annat våra ungefär åtta meter tarmar, om blodomloppet och om hjärtsjukdomar. Om leukemi, vinterkräksjuka och pankreas. Skrumplever och fettlever. Så några timmar på förmiddagen och ganska många timmar på eftermiddag har jag ägnat åt att läsa, så jag känner mig väl förberedd.

Började torsdagen med en promenad i solen med Storpäls till grisarna vid Högsbo kyrka, de hade just fått mat och en av dom chompade i sig ett helt vitkålshuvud. Det lät roligt. Grisar har något speciellt över sig, de är fulsnygga. Är fortfarande lite förvånad över att ingen har varit och släppt ut eller rövat bort dom. Folk brukar ju tycka det är roligt att jävlas.

Nu väntar sängen på mig och jag ska läsa igenom anteckningarna en gång till, i morgon väntar först latinlektion på förmiddagen och så tentan och sen är det helg. Inga större planer förutom Bachs H-mollkonsert i Domkyrkan på söndag kväll. Det ska bli mycket mysigt! Ska även prova nya Magnum, den med mandlar och kolasås. Den låter farligt god för en Lillpäls. Godnatt!

Tillbaka i terapisoffan.

God eftermiddag kära läsare.

Efter en skön påskhelg i Strömstad med hav, klippor, måsar, solsken och väldigt mycket mat är jag tillbaka i Göteborg. Det var skönt att komma bort och det var väldigt nära att jag badade, kristallklart vatten och sol som lyser, det gör det hela mycket lockande. Jag stod dock emot och det kanske var tur. 11 grader i vattnet är inte särskilt varmt!

I morgon är det dags att lämna in temaarbetet, det blev riktigt bra till slut även om det kändes som att det plötsligt skulle rasa ihop när vi började pilla på smådetaljer. Tur man har en ångvält till gruppmedlem som gör saker utan att blinka, ibland är det faktiskt bra! Fick även reda på mitt resultat på sluttentan i engelska och jag fick orden "I can't challenge you" som bonus på mitt resultat, 95/100, så jag är nöjd. Ingen mer engelska med mr Tårgas.*

Nu till några tråkigheter. Jag har idag på eftermiddagen återigen brutit ihop, jag har bokat en tid hos psykologen på vårdcentralen och måste återigen återgå till terapisoffan. Ny vårdcentral, ny psykolog, nya perspektiv hoppas jag. För nu orkar varken jag eller Storpäls med detta. Vi har försökt, jag har försökt och risken att vi gör slut känns faktiskt inte långt borta. Inte på brist av kärlek, men brist på ork. Och ork är viktigt, för om man inte orkar med vare sig själv eller någon annan är det väldigt svårt att frammana någon slags lycka. Hur fint väder det än är, hur fin lägenhet man än har eller hur god mat man än äter. Vi gör ingenting, vi utnyttjar verkligen inte de möjligheter som finns. Vi ska försöka ändra på det, men kärnan till problemet är fortfarande mitt. Det är mitt problem med de sociala kontakterna som äter upp mig. Och jag har hört det, Jesper har hört det, familjen har hört det och vännerna har hört det till leda. Kanske behöver jag en riktig hjärnskrynklare, som kan pilla sönder precis allt för att försöka hitta pudelns kärna. Jag börjar med lite uppbyggande KBT och sen får vi se. Alternativet att flytta hem är trots allt ett alternativ. Jag vill helst inte, för jag tror egentligen inte att det skulle hjälpa, men samtidigt så ger det åtminstone närheten till Prinsen av Underberg, till brorsdottertrollet och till middag hemma nångång ibland. Det är en klar fördel. För det spelar ju ingen roll att Göteborg är fint, om jag upplever den som hotfull och elak när jag går ensam genom den (med den tänkta neonskylten med texten ENSAM på), då kan jag lika gärna bo i Borlänge. För så känns det, staden och människorna upplevs som hotfulla, på riktigt. Det är väl det som kallas panikångest vad jag förstår. Jag får helt enkelt finna mig i att det är något jag har. Vad heter det, att erkänna problemet är första steget?

Nu ska jag inte dra ner dig, kära läsare, i det här för djupt. Men jag vill samtidigt dela med mig, för det här påverkar mig, hela tiden. I allt jag gör. Ingenting har någon mening om det inte finns någon att dela det med. Och denna någon kan inte vara Storpäls jämt, denna någon kan inte sitta bakom en datorskärm flera mil bort och säga att den förstår, denna någon måste vara av kött och blod. Tycka om god mat, fika och glass. Tycka om att ta en promenad i solskenet eller se en film i regnet. Det är denna någon som fattas. Vore bra om det fanns instant friends, som brustablett. Apoteket, när börjar ni sälja det? Och när kan man få en hund utskriven på recept?

Med en varm vårhälsning från Noja.

Släpp fångarne loss det är vår!

Var mänska i sin själ, vill väl, när grön naturen står!

Jajemen, du har sett rätt, beväpnad med tangentbord är Noja tillbaka. När våren börjar smyga sig på, kan det vara på tiden att börja blogga igen. Så varmt välkommen tillbaka och även en extra hälsning till Prinsen av Underberg, som jag hoppas ska bli en trogen läsare!
Så, vad pågår då för tillfället? Ja, det börjar närma sig påsk (är inte påsken lite snuskig egentligen, börjar med fetischdagen då man äter semlor, skärtorsdagen (som kanske är lite väl hård för min smak) och så korsfästelse och viss uppståndelse framåt helgen. Hmm... undrar vad det betyder egentligen?) Så det är lite ledigt på schemat, en utflykt upp till Strömstad i morgon för påskfirande och dumt stirrande utöver havet. Hoppas på fint väder!

På schemat idag står åka in till stan, inte för att göra något särskilt men för att se lite människor och få lite luft. Byta lakan i sängen och sortera tvätt. Inte tänka alls på skolarbete, temaarbete eller nånting annat. Bara ha en skön skärtorsdag och koppla av. Och på söndag kommer sambon hem också, efter två veckors semester på Gothland. Fick just en film på ett vindkraftverk, de är sjukt stora! 80 meter höga och varje vingblad är 45 meter långt. Scary! Om man får ett sånt i huvudet får man vindkraftvärk! (Haha, dagens skämt!) Det blir nog bra iallafall. Får går

Nu är det dags att klä på sig, borsta tänderna och ta en trip in till stan för att se om man kan hjälpa finanskrisen på traven lite! Har ju faktiskt ett presentkort sen i julas som det kan vara dags att använda lite, om jag hittar något som känns bra!

Ha en skön skärtorsdag (håll ordning på knivar och sånt så ni inte skär er!) och välkommen tillbaka.
Släpp fångarne loss det är vår!