Idag har jag packat ner ännu fler saker i mina nyinköpta plastlådor. En människa (i västvärlden, från medelklassen ska väl tilläggas) samlar verkligen på sig många saker. Och då har jag ändå sorterat, sorterat och sorterat igen. Känns lite overkligt att det finns en lägenhet som väntar på mig, som jag har skrivit på ett kontrakt för (mitt första egna) och där jag ska ställa in alla de saker jag lagt ner i plastlådorna. Köksskåp där jag ska ställa in muggarna och skålarna från Rättviks keramik, där jag ska ställa in de blåvita tallrikarna och mina Oboy-muggar. Kökslådor där jag ska lägga ner besticken med hjärtan. En köksbänk där jag ska ställa min kruka med köksredskap. En stor garderob där jag ska ställa in alla mina skor och hänga upp mina klänningar. En tvättmaskin där jag kan tvätta träningskläderna. Det känns overkligt, men bra. Längtar redan efter att vakna den första morgonen när flytten är klar och sakerna någorlunda på plats. Och tänk att tanken på att handla mat kan vara så trevlig! Det känns som att det blir en stor gåva till något välgörande ändamål till jul i år, jag är väldigt lyckligt lottad. Fem dagar kvar.
Beslutet att flytta hem till Borlänge, det var inte det lättaste beslut jag har tagit men det var ett nödvändigt beslut för att på något sätt få ordning. Inte minst i det röriga psyket, som trots allt genomgick en ganska stor förändring under året som gick. Att gå från social misär till social lycka är bra, men också påfrestande. Speciellt då fallet i vissa lägen blev lite för högt. Men, och jag vet att man inte ska börja meningar med men, små tecken, små svar på SMS och kommentarer på Facebook talar om att det jag valde att lämna finns kvar. Det finns kvar att hälsa på och få en dos av när det behövs. Det kan till och med komma hit, det har inte utplånats bara för att jag inte är kvar i det. Jag kanske inte har varit väldigt social sedan jag flyttade hem, inte på samma sätt som i Göteborg, men den första prioriteten har trots allt varit mitt eget mående. Och när det börjar ordna upp sig, så kommer det andra komma med tiden. Jag känner mig inte lika desperat (jag kände mig inte desperat i Göteborg heller, men jag utstrålade nog någon form av desperation) efter sociala kontakter. För familjen tillfredsställer det behovet väl, små träffar då och då med gamla bekanta, föreläsningar i skolan och orkesterrepetitioner räcker. Det kommer. Nu ligger lite mer än ett års studier och en sommar framför mig. Den tiden, i min egen lägenhet, är bara min. Den bestämmer jag över och när tiden är inne kommer situationen med Storpäls lösa sig också. Vill han bo kvar i Göteborg för att jobben finns där, ja då kanske jag får flytta tillbaka. Dyker det upp jobb i Stockholm så kanske vi kan kompromissa fram Uppsala. Men det ligger i framtiden och den har jag ingen som helst inverkan på, alltså kan jag välja att lägga min energi på att se till att vi träffas och tar reda på om det är vi i framtiden också. Så beslutet att flytta till Borlänge var inte mitt lättaste beslut, men just nu känns det som att det har räddat mig.
Beslutet att flytta hem till Borlänge, det var inte det lättaste beslut jag har tagit men det var ett nödvändigt beslut för att på något sätt få ordning. Inte minst i det röriga psyket, som trots allt genomgick en ganska stor förändring under året som gick. Att gå från social misär till social lycka är bra, men också påfrestande. Speciellt då fallet i vissa lägen blev lite för högt. Men, och jag vet att man inte ska börja meningar med men, små tecken, små svar på SMS och kommentarer på Facebook talar om att det jag valde att lämna finns kvar. Det finns kvar att hälsa på och få en dos av när det behövs. Det kan till och med komma hit, det har inte utplånats bara för att jag inte är kvar i det. Jag kanske inte har varit väldigt social sedan jag flyttade hem, inte på samma sätt som i Göteborg, men den första prioriteten har trots allt varit mitt eget mående. Och när det börjar ordna upp sig, så kommer det andra komma med tiden. Jag känner mig inte lika desperat (jag kände mig inte desperat i Göteborg heller, men jag utstrålade nog någon form av desperation) efter sociala kontakter. För familjen tillfredsställer det behovet väl, små träffar då och då med gamla bekanta, föreläsningar i skolan och orkesterrepetitioner räcker. Det kommer. Nu ligger lite mer än ett års studier och en sommar framför mig. Den tiden, i min egen lägenhet, är bara min. Den bestämmer jag över och när tiden är inne kommer situationen med Storpäls lösa sig också. Vill han bo kvar i Göteborg för att jobben finns där, ja då kanske jag får flytta tillbaka. Dyker det upp jobb i Stockholm så kanske vi kan kompromissa fram Uppsala. Men det ligger i framtiden och den har jag ingen som helst inverkan på, alltså kan jag välja att lägga min energi på att se till att vi träffas och tar reda på om det är vi i framtiden också. Så beslutet att flytta till Borlänge var inte mitt lättaste beslut, men just nu känns det som att det har räddat mig.
Och för att avsluta det här blogginlägget lite fint så kommer här en av världens finaste sånger från en av världens finaste filmer till min fina Storpäls.
