Godkväll!
Efter den ungefär regnigaste dagen på år och dar blev det middag inne i min morbrors kök. (Om jag bara hade haft med min sladd till telefonen hade jag bjudit på fler bilder i de här blogginläggen, men det får komma album på facebook så småningom!) Efter att jag ägnat ganska många timmar åt att titta på Kvarteret Skatan tog jag paraply och stulna stövlar och gick ut med Wiggo. Vi gick ungefär en kilometer, på den tiden var vi bägge två dränkta och det fullkomligt rann vatten av mig. På något konstigt sätt var det ändå skönt, kanske var det för att jag inte varit ute alls på hela dagen eller så var det vattnet som kändes ganska behagligt. Det var trots allt så mycket regn så att det inte fanns något alternativ. Vi vallade återigen en pinne och sen gick vi hem. Såg filmen "A very long engagement" vilken var bra och vacker och fransk.
Släkt är en spännande grej. Det finns en hel bunt människor som har funnits i ens liv så länge man kan minnas, de har så naturliga platser och är så naturliga inslag att man knappt reflekterar över dem. Så nu tänkte jag reflektera över vilka personer det faktiskt finns i min släkt, den här gången på min mammas sida (eftersom det är de jag träffat å det senaste.) I min nära släkt finns bland annat två f d bönder (morfar och morbror), två kända konstnärer (mormors syster och mormors systers man), en känd designer (min tremänning), en mormor som har träffat Dalai Lama, en doktorand i svenska språket (moster), en tremänning som driver en känd restaurang i Göteborg och har ett café på Chalmers. Dessutom finns det en polis, en kock lokaliserad på Filippinerna, en någon-typ-av-säljare på ett medicintekniskt företag (morbrors fru), en bokbindare (mosters sambo), en arkitekt (min tremänning), en hel flock ungar med framtiden framför sig, kusiner som pysslar med musik och teater, en kusin som är grym på matte (var hon nu har fått det ifrån!), en bunt lärare (mamma, syster, låtsassyster) och en hel massa fler människor som också gör väldigt speciella saker. Socionom, byggingenjör, vaktmästare, pappersbruksarbetare och civilekonom. Inte dumt det heller. Och så till sist jag själv, blivande läkarsekreterare. Det är en spännande släkt att ha middag med, samtalsämnena och anekdoterna är många.
Jag önskar ibland att de riktigt stora kalasen var fler, när alla är där, när pratet fyller luften, när glasen fylls på, tiden går och någon form av känsla av att "det här är viktigt, vi är viktiga, vi är viktiga för varandra, vi är varandras historia". Många skulle nog kalla det sentimentalt och jag vet ju själv hur påfrestande det dessutom kan vara med stora släktkalas, men det vore roligt om de där kraven försvann, om ingen behövde överträffa den andre i att ha lyckats med än det ena och än det andra, när alla bara kan få vara på en gemensam plats och ha trevligt. Vänner kan man välja, släktingar får man på köpet. Det bästa man kan försöka göra är att göra släktingarna till vänner. Det finns en bild från när jag var liten och som jag kan längta tillbaka till, det är mormor och morfars trädgård. Trädgårdsmöblerna placerade på gräsmattan, ljudet av besök på grusgången, ut med ytterligare några kaffekoppar, någon ny sommargäst som har inlett sommaren och vill komma upp och säga hej (för i Daniels var ju ändå de flesta, lika bra att gå dit.) Plötsligt anfall av barn i flock (jag har också anfallit, tillsammans med mina sommarkompisar, efter dagens femte bad eller någon lång James Bond-film) för intag av saft och bullar. Det känns som att solen alltid lyste. Jag älskar den här bilden. Den fick allt att kännas möjligt. Hundar som slagits under trädgårdsmöblerna, nya bebisar som visats upp och födelsedagar som har firats (morfars var nog mest central och nu är det dags igen, grattis kära du!). För trots allas olikheter så har Västerbyn ändå varit central. Allting förändras, det är naturlagar och inget man kan göra åt, men jag hoppas att någon mer än jag har den här bilden. Att det inte bara är en efterkonstruktion i mitt huvud. Min släkt är stor, spretig och ibland ganska påfrestande, men jag hoppas att jag aldrig blir så bitter att jag inte kan förstå att vi delar samma historia. Vi är varandras länk till det som fört oss dit där vi är idag. Det är värt ganska mycket. Och jag är stolt över att vara en del av släkten Westman, från Danielsgården i Västerbyn i Husby socken.
Släkt är en spännande grej. Det finns en hel bunt människor som har funnits i ens liv så länge man kan minnas, de har så naturliga platser och är så naturliga inslag att man knappt reflekterar över dem. Så nu tänkte jag reflektera över vilka personer det faktiskt finns i min släkt, den här gången på min mammas sida (eftersom det är de jag träffat å det senaste.) I min nära släkt finns bland annat två f d bönder (morfar och morbror), två kända konstnärer (mormors syster och mormors systers man), en känd designer (min tremänning), en mormor som har träffat Dalai Lama, en doktorand i svenska språket (moster), en tremänning som driver en känd restaurang i Göteborg och har ett café på Chalmers. Dessutom finns det en polis, en kock lokaliserad på Filippinerna, en någon-typ-av-säljare på ett medicintekniskt företag (morbrors fru), en bokbindare (mosters sambo), en arkitekt (min tremänning), en hel flock ungar med framtiden framför sig, kusiner som pysslar med musik och teater, en kusin som är grym på matte (var hon nu har fått det ifrån!), en bunt lärare (mamma, syster, låtsassyster) och en hel massa fler människor som också gör väldigt speciella saker. Socionom, byggingenjör, vaktmästare, pappersbruksarbetare och civilekonom. Inte dumt det heller. Och så till sist jag själv, blivande läkarsekreterare. Det är en spännande släkt att ha middag med, samtalsämnena och anekdoterna är många.
Jag önskar ibland att de riktigt stora kalasen var fler, när alla är där, när pratet fyller luften, när glasen fylls på, tiden går och någon form av känsla av att "det här är viktigt, vi är viktiga, vi är viktiga för varandra, vi är varandras historia". Många skulle nog kalla det sentimentalt och jag vet ju själv hur påfrestande det dessutom kan vara med stora släktkalas, men det vore roligt om de där kraven försvann, om ingen behövde överträffa den andre i att ha lyckats med än det ena och än det andra, när alla bara kan få vara på en gemensam plats och ha trevligt. Vänner kan man välja, släktingar får man på köpet. Det bästa man kan försöka göra är att göra släktingarna till vänner. Det finns en bild från när jag var liten och som jag kan längta tillbaka till, det är mormor och morfars trädgård. Trädgårdsmöblerna placerade på gräsmattan, ljudet av besök på grusgången, ut med ytterligare några kaffekoppar, någon ny sommargäst som har inlett sommaren och vill komma upp och säga hej (för i Daniels var ju ändå de flesta, lika bra att gå dit.) Plötsligt anfall av barn i flock (jag har också anfallit, tillsammans med mina sommarkompisar, efter dagens femte bad eller någon lång James Bond-film) för intag av saft och bullar. Det känns som att solen alltid lyste. Jag älskar den här bilden. Den fick allt att kännas möjligt. Hundar som slagits under trädgårdsmöblerna, nya bebisar som visats upp och födelsedagar som har firats (morfars var nog mest central och nu är det dags igen, grattis kära du!). För trots allas olikheter så har Västerbyn ändå varit central. Allting förändras, det är naturlagar och inget man kan göra åt, men jag hoppas att någon mer än jag har den här bilden. Att det inte bara är en efterkonstruktion i mitt huvud. Min släkt är stor, spretig och ibland ganska påfrestande, men jag hoppas att jag aldrig blir så bitter att jag inte kan förstå att vi delar samma historia. Vi är varandras länk till det som fört oss dit där vi är idag. Det är värt ganska mycket. Och jag är stolt över att vara en del av släkten Westman, från Danielsgården i Västerbyn i Husby socken.
Skulpturen Stella Maris av Lena Lervik
Foto: Leo Qvarsebo.
Foto: Leo Qvarsebo.
1 kommentar:
Va? Har du en låtsassyster? Vem är det?/Hjördis
Skicka en kommentar