2009/07/19

Det där med prestationsångest

Det finns något som jag verkligen inte tycker om. Och det är att ha prestationsångest. I nuläget finns det människor omkring mig som egentligen borde ge mig sjukt stor sådan. Människor som kan massor, har gjort massor och verkligen lever såna liv som jag drömmer om. Som brinner för något, som gör det de brinner för och som är så otroligt driftiga och som inte står still. När prestationsångesten och känslan av att inte ha gjort någonting och inte kunna någonting smyger sig på så börjar jag tänka. Och då tänker jag så här;

Jag är snart 26 år gammal. Under de senaste fyra åren har jag bott i en stad dit jag flyttade för att min största kärlek skulle gå i skolan. Jag jobbade på en arbetsplats där jag verkligen trivdes, jag tyckte om mitt jobb i kassan på ICA även om det inte utvecklade mig särskilt. Under tiden har jag verkligen jobbat med det som har varit svårt. Mig själv, min sorg, mina humörsvängningar, min jakt på bekräftelse, min hemlängtan och min separationsångest. Jag har tagit mig igenom en period av terapisamtal med psykolog, jag har jobbat med mina svårigheter och jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har fått kämpa, jag har kämpat hårt och det har inte varit gratis. Jag har också under dessa år kommit på vad det är jag vill ägna en del av mitt yrkesliv åt. Jag har tagit mig in i sjukvårdsvärlden, jag har klarat ett år i skolan (med halvkassa betyg, men det ska det ju bli ändring på nu när jag ställer mig på ruta ett igen) och gjort en jättebra första praktikperiod med goda referenser i bagaget. Jag har insett att det finns någonting som jag är bra på och som jag kommer trivas med i många år framöver. Jag har tränat, jag har gett mig själv en god grundfysik som inte rasar ihop så fort jag inte tränar på två veckor. Och som dessutom bara kommer bli bättre då jag tänker fortsätta träna combat, börja gymma och även (om min syster ska ha några inhyreshästar och om jag får) börja rida igen. Jag har fått träna för en av Sveriges tuffaste och coolaste Body Combat-instruktörer som i nuläget är och spelar in en ny DVD till nästa koreografi. Jag har ett jättehärligt träningsgäng som tycker om att jag är med och där jag är en av de som syns och hörs mest på front row. Jag har efter snart fem år en kärlek som har stått emot väder och vind och som jag har fått kämpa för. Jag har varit på tunna trådar, jag har betett mig som en idiot och jag har varit otroligt dum, men jag har den kvar. Han finns kvar, vid min sida och även om vi nu inte vet riktigt vart det bär hän så tror jag inte att min avstickare till Falun gör att vi lämnar varandra. Det är starkare än så. Så även om jag inte har några mängder av högskolepoäng, inga häftiga kurser eller jobb, inget designerhem, något körkort eller något annat som i andras ögon skulle räknas som speciellt så har jag mig. Jag har en stabilitet som jag har skaffat mig själv, jag har dessutom läst oerhört många böcker, jag är fortfarande grym på låttexter och på att sätta ihop blandskivor, jag har hållit ihop mitt förhållande, jag är otroligt bra på att packa resväskor, jag skriver snabba SMS och jag är rätt bra på att hacka rödlök. (Eller hur Gaia?) Och därför lämnar prestationsångesten mig ganska snabbt, bara det är en seger i sig för jag är inte säker på att jag hade reagerat likadant för säg två år sedan. Då hade det troligtvis knäckt mig, gett mig skuldkänslor, fått mig att gråta och känna mig värdelös. Nu vet jag bättre, jag är minst lika bra och ibland även bättre (precis som alla är, ibland är jag bättre, ibland är du bättre) som mina vänner och det gör mig lycklig. <3

Så till mina kära fina galna nya vänner som kommit att betyda mycket för mig, ni är så sjukt bra på det ni gör. Och att ni umgås med mig måste betyda att ni gillar mig, för jag har aldrig förut blivit tvångssocialiserad och inkastad ibland så intressanta människor. Ni kunde fått mig att känna mig minst i världen om ni hade varit såna, men ni får mig att känna mig stor, stark, snygg och bra! Det gör för övrigt mina allra bästaste vänner från förr också, tro inget annat! Jag behöver inte bevisa någonting för er, mer än att jag tycker om er. Jag behöver bara vara jag.

För övrigt; en skön dag i solen på Vrångö (med lätt röda nyanser på båda pälsarna), en filmkväll med en av mina favvotjejer (En djävulsk romans hade hon ju inte sett, sicken tur!), en kalender som är ifylld med bra saker och ingen stress. Att ekonomin är körd i botten är ju tråkigt förstås, men det löser sig. Finns bra gratisnöjen att roa sig med också faktiskt. Det är bara papper och metallskrot. :0)

Puss och kram!

4 kommentarer:

PrincessGaia sa...

Du rockar på o hacka lök stumpan :)
Och vi ÄLSKAR dig..annars hade vi inte bett dig haka på och vara med.
"be who you want to be, make us beliave in you, keep all your light in the dark..."
Lyssna på texten hjärtat...just be
http://www.youtube.com/watch?v=qEYueRVuqmg

Callisto sa...

Löken var mer än perfekt. Och du, stumpan, vi älskar dig verkligen som du är. Vi tvångssocialiserar bara de bästa exemplaren. :)

Nea sa...

Jag älskar dig också, och du skriver fint och jäkligt tröstande för en utrikes vilsen själ. ;) Puss o kram!!

Frida sa...

Gumman jag tror alla människor får panik över vart de är i livet. De som har utbildning och jobb saknar annat, de som har skaffat familj saknar utbildning. Även de som på pappret har "allt" verkar inte vara de lyckligaste människorna. Själv kommer jag ha enorma studielån, liten chans att få fast jobb inom det jag vill, trots mina fina utbildning. Och på alla andra plan i livet är jag mest bara förvirrad. Älskar dig gumman och hoppas träffa dig idag! Din blogg är bäst!!!