Hej!
Idag har det varit en mycket bra dag, jag sov ganska länge och efter en seg start träffade jag mamma och for över till Falun för gardinbyte hos farmor. Mycket prat, fika, lunch och skidåkning på tv. På vägen hem åkte vi till Dollarstore och köpte nya panelgardiner till mitt vardagsrum. Det blev ljusgröna enfärgade och vita med ett ljusgrönt blommönster. Kommer bli jättefint! Sovrummet kommer så småningom gå i blåa toner och köket går i rött. Vardagsrummet är något mer ospecifikt, men jag är inte heller någon jättefan av att ha allting hysteriskt färgkoordinerat så det känns bra. Det återstår fortfarande några saker på att-göra-listan, men det är ingenting som det är någon panik med. Klarar mig bra med det jag har nu, faktiskt, men det är klart, en helfigurspegel fattas och så ska min sänggavel kläs i tyg för att det inte är så snyggt med plywood. Vad tror ni om samma mönster på sänggaveln som på gardinerna?
Det där med att börja om. Det är något bra med det, men samtidigt är det lite skrämmande för det ger mig insikter om att livet kanske har sprungit förbi och att det är som i det där ordspråket "Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet". Jag kan ju nu, efter att ha tagit mig upp till en nivå som jag strävat efter men inte kunnat nå på väldigt länge, se mönster, beteenden, situationer och tillfällen då jag borde ha fattat. Jag borde ha förstått att jag inte mådde bra mycket tidigare och jag borde förstås ha gjort något åt det redan då. Det svåra har varit att inse detta när jag var mitt i det, det är snudd på omöjligt. Det jag måste lära mig nu, det är att se framåt. Och jag måste dessutom (och det gör jag, även om det är läskigt) lära mig att förstå att det jag har känt har inte varit påhitt, det har varit en (i och för sig odiagnosticerad men till 90% säker) symtombild av panikångest och posttraumatisk stress. De bra stunderna har jag förstås inte tänkt så här. I de dåliga stunderna när jag har tänkt att jag hållit på att bli galen och försökt hitta anledningar till de svårigheter som gång på gång dykt upp så har jag letat på fel ställen, försökt hitta fel på mig själv och på andra utan att ha tänkt på det djupare inre livet. Nu måste jag lära mig att jag nog kommer ha med mig ångesten resten av livet. Skillnaden nu är att den är hanterbar, den sköljer inte över mig lika ofta och jag kan dessutom känna igen symtomen. Jag kan mota bort den och bestämma själv om jag vill låta det komma, ibland är det trots allt skönt med gråtattacker, eller om jag vill bryta mönstret. Att förstå det här och komma till insikten om att det funnits en orsak är väldigt skönt. Det är ingen ursäkt, det är ingen bortförklaring och det är ingenting som godkänner allt dumt per automatik, men det är en förklaring för mig själv och den gör mig starkare. Jag har varit rädd många gånger att jag har skrämt bort mina gamla vänner, och det är klart att jag känner att jag har missat mycket som de har hunnit med. Jag vill passa på att be om ursäkt, för ointresse, självupptagenhet och annat dumt. Det har inte varit min mening. Kanske skulle jag aldrig ha flyttat till Göteborg utan följt med de som drog till Uppsala, stannat kvar här och blivit kulturvetare i Falun eller gjort något helt annat. Å andra sidan, det där är bara dumt. Det finns inget som säger att det hade blivit bättre. Kanske var flytten och de tidvis jobbiga åren där det bästa för mig? Kanske var det där jag kom till insikterna och kanske var det där jag lärde mig att överleva. Jag väljer att tro det. För de finns ju där, vännerna från förr, de nära vännerna. Jag har missat en del, men vad säger att det inte går att ta igen? Om jag själv mår bra så blir det dessutom ännu enklare. Och jag vill bli en bättre vän, för nu är jag en bättre vän med mig själv och då är det dags att börja tänka på de som jag vill behålla! Jag hoppas att ni, om ni läser, vet vilka ni är. 2010 är början på något nytt, jag känner det. Speciellt i lilltån.
Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva. Jag är så glad att jag fått leva.
- Erik Axel Karlfeldt
Nu är det dags att kasta in en påse popcorn i micron och hoppa i adidasbyxorna och ha en skön lördagkväll. Hoppas du har det bra där du befinner dig när du läser det här. Dagens musiktips är för övrigt Svenska Akademien och Rootvälta. Gunga den!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar