In a live-long-time-town.

Skor! Tröjor! Linnen! Örhängen! Ögonskuggor! Gelpads! Vit skjorta!

Jag har shoppat. Efter en evighetslång väntan på studiemedel dök det till slut upp pengar och det var bäst att varmköra kortet medan jag ändå höll på. Nu är garderoben uppdaterad och kompletterad. Det skänker verkligen viss tillfredsställelse att komma hem med några påsar. Igår efter jobbet gick jag på Kupolen tillsammans med Borlänges alla fjortonåringar som väl också fått studiebidrag och laddade inför Cozmoz på kvällen (hörde en klassisk pre-cozmozdiskussion på bussen hem, sweet memories!) Det gick rätt så bra och min shoppingspree fortsatte idag. Har dessutom en hemskt snäll pappa som såg till att jag sparade 350 kronor på att köpa ett par skor. (Det där är en vedertagen matematisk uträkning, man kan spara pengar genom att shoppa. Så det så!) Genom att klippa ut en kupong ur en av lokaltidningarna fick man halva priset på en vara på min favoritaffär i Borlänge centrum, i torsdags var jag och mamma ute och letade efter stövlar till henne. Då föll jag handlöst för ett par lila klackskor med svarta detaljer. Och med lite envishet från pappas sida lyckades vi lokalisera ett extra nummer av torsdagens lokaltidning så att jag idag kunde köpa mina skor. Så nu är jag glad! Tack pappa och den person som ordnade fram tidningen!

Så här fina är de!

Och sen sist då? Tja, Borlänge börjar kännas som hemma. Har börjat titta på lägenheter (en sunkig och en fin so far), ska titta på två hyresrätter i nästa vecka och har två visningar kvar på bostadsrätter, gör praktik som går som smort och börjar snart på anatomikursen på högskolan. Träffar storasyster och Prinsen av Underberg från och till. Promenerar och tycker det är ganska skönt att ha gjort ett bra val. Skolan är mycket bättre här, ledningen fungerar och utbildningen känns verklighetsförankrad på ett helt annat sätt. Var med på mitt första ledningsgruppsmöte förra veckan och tyckte det gick bra. Glada nyheter är att vi ska byta lokaler, det har köpts två fina gamla röda trähus mitt i Falun som vi ska flytta in i redan efter jul. Lagom till vår klass kommer tillbaka från högskolan ska vi ha kommit in på det nya stället. Det blir nog bra! Visst saknar jag Storpäls och de andra, men jag känner mig ändå väldigt nöjd med mitt val. Även om jag ibland känner som Winnerbäck: "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Glad över att Storpäls har sitt jobb fram till jul. Skulle gärna önska att han tog sitt förnuft till fånga och förstod hur himla fint det är i Dalarna. Tänk ett älvnära hus, rött med vita knutar förstås. Jag åker ju fram och tillbaka till Djurås varje dag och just nu är det verkligen otroligt vackert. Då vädret har varit så fint hela september så visar det sig verkligen från sin vackraste sida. Med lite gulnade löv, höstsol och klart vatten i älven. Promenaden till bussen från praktiken är verkligen fin.

Vem vill inte bo i närheten av det här?

Det där med var man ska bo. Just nu känner jag förstås att Dalarna vore ett verkligt alternativ, men jag vet ju att Storpäls verkligen inte vill bo här. Det är för litet och det finns inga finansjobb. Jag tror inte, som det känns nu, att jag kommer vilja bo i Göteborg igen. Det är visserligen fint och jag får ju garanterat ett jobb och allt sånt, men jag tror inte att jag passar i storstan. Och jag har mina fina vänner där (saknar er massor), vilket ju innebär att det går att hälsa på och veta att det finns ställen att våldgästa. Och samtidigt vill jag ju att jag och Storpäls ska ha något ihop, men det ska ju vara någonstans där vi båda trivs. För hur gör man annars? Distansförhållanden fungerar ju i en period, om man vill förstås. Är det kanske till Stockholm vi ska? Vill jag bo i Stockholm? Är det bostadsorten som ska bli det stora problemet? Eller är bostadsorten bara ett symtom på något annat? Är det kanske osäkerheten på vad det är vi vill? Vi har varit tillsammans i fem år, självklart funderar jag på var vi är på väg. Jag törs förstås nästan inte säga det, men det är självklart att jag tänker på det. Jag vet att jag inte vill ha några barn än, jag vet att jag inte är varken redo eller har den trygghet jag själv vill ha innan jag ens tänker på det. Men vad är det då som är nästa steg? Att flytta ihop på riktigt i något som verkligen är vårt, att planera (även om jag vet att Storpäls är helt ointresserad av inredning; en dator, en stol och ett kylskåp fullt med kött räcker för hans del), åka till IKEA , gå på Designtorget och kanske måla en fondvägg, flytta ihop, skriva på kontrakt ihop och leva ett riktigt liv som inte består av lånad tid. Är det den stora grejen? Eller ska vi sakta men säkert falla ner i någon slags slentriangrop för att det blir lättare så för att slippa ta det där beslutet? Som min kära Frida sa; en ring förändrar kanske ingenting, men ett löfte om att vara på väg åt samma håll kan förändra mer Kanske hade jag hoppats på att Storpäls hade kunnat tänka sig att flytta hit till mig ett tag, medan jag blir klar med mina studier, då jag lämnade (helt frivilligt) mitt liv för Göteborg för att han skulle få göra sina. Det här är inget jag vill göra till en konflikt och därför är det inte det, men det hade kanske varit skönt. (Alla som tror att Storpäls någonsin kommer bosätta sig i en stad mindre än Göteborg räcker upp en hand!) Visst har vi haft det bra, men i Göteborg har mycket gjort ont, tårarna har varit många och tvivlet och det dåliga självförtroendet har grävt många hål i både hjärta och hjärna. Därför är det skönt att vara hemma. För det finns dörrar, även om de är få, men de är starka och beredda att palla upp mig när jag behöver. Men, det finns ett men, Storpäls är inte här. Vad kommer tiden göra med oss? Och framför allt, vad är planen?

Vart är vi på väg?