Tack och på återseende!

Hej bloggen och kära bloggläsare!

Den här bloggen började för många år sedan. Vattnet under broarna har runnit ett par varv runt jorden vid det här laget. Ett liv på västkusten har levts och avslutats. Ett nytt liv i Borlänge har påbörjats, först i föräldrarnas källare, sen i egna lägenheten där jag plockade ihop mig själv och nu i älsklingslyan under taket med Anders. Vänner har kommit in i livet, försvunnit igen och några av dom finns fortfarande kvar. I dagens Facebookdagar finns människorna som satt avtryck i mitt liv alltid kvar och på något sätt alltid lite närvarande. Vänner och gamla grannar och extraföräldrar och släktingar, alla finns de där och kan ha lite koll från sidan av. På gott och ont kanske, för de fysiska och konkreta mötena är alldeles för få och nyheter färdas i 120. Frasen "jag såg det på Facebook" är så oerhört vanlig att det nästan är skrämmande. Till och med prinsen av Underberg hade ju frågat sin mamma om "hon sett det på Facebook". Haha. Bekanta från tiden på ICA Kvantum i Kungsbacka finns här och där, klasskompisarna från KY Akademien i Göteborg rapporterar från Västkusten, träningsvännerna från Sportlife syns också, de före detta pojkvännerna finns där allesammans, klasskompisarna från Folkuniversitetet i Falun finns där, de gamla barndomsvännerna, de nya vännerna, gamla klasskompisar från låg/mellan/högstadiet. Alla finns de där och påminner om de olika faserna i livet. Och så finns jag där. Och Anders. Fina kära Anders.

Texterna och tankarna i den här långa och ordfyllda bloggen kommer alltid finnas sparade (om än i konstigt format i nuläget) på ett USB-minne någonstans. Det är med blandade känslor jag läser mina gamla ord och jag tror heller inte att det är nödvändigt att göra just det. Det ryms skratt, gråt, förtvivlan, ensamhet, hemlängtan, definitionsångest, livskriser, separationsångest, vanlig ångest, glädje, lycka och obeskrivlig kärlek i den här bloggen. Jag har varit beväpnad med mitt tangenbord i många år, jag vet inte ens när jag började skriva, och tangentbord och pennor är fortfarande mitt vapen. Även när orden tar slut och inte längre känns betydelsefulla, när de känns som tomt kallt prat och när det känns som att jag inte har någonting att säga har jag ändå tangenterna i min makt. Det är härligt. Jag vet att jag har trogna fans av mitt skrivande och naturligtvis drömmer jag om att använda mina ord längre fram. Boken om Daniel är inte skriven än, när den kommer till mig kommer jag att ha stor nytta av mitt vapen. Och det är också nu, när bloggen känns fylld och när två år av det nya, vilda, galna, ljusa, kärleksfulla och lyckliga (men fortfarande inte enkla, tro mig...) livet har passerat och bara är på väg framåt och uppåt, som det är dags att runda av. Jag kommer naturligtvis inte kunna låta bli att fortsätta, men i ett annat (något kortare, jag lovar!) format på en annan adress. För att skriva är trots allt det bästa jag vet och något som jag är bra på. Jag är inte riktigt redo för Twitter än tror jag, även om jag kan tycka det är roligt att följa andra, så jag tänker ändå skaffa mig ett konto där. Och när en ny blogg har fötts, när jag tänkt ut mitt format, så hoppas jag att du vill följa med dit.

Mängder av kramar från er Noja - beväpnad med tangentbord.

(Koda och Phil Collins från Brother Bear får sjunga lite för er, I am on my way!)



Bihålor bortskänkes!

Bihåleinflammation pågår!

Ledsen bloggen att det har blivit så här, men bihåleinflammationen har slagit till med fullt kraft och motivationen till någonting annat än att försöka andas normalt har varit låg. Jag avskyr, kanske rent av hatar, att vara sjuk. Jag som alltid skrutit (skrytit? skrytt?) om hur snälla mina förkylningar är, där fick jag för det. Pratat med en sur sjuksköterska som tyckte jag skulle skaffa mig feber, övertygat sjukvårdsrådgivningen om att ge mig en jourtid och träffat en doktor i ungefär 1 minut som gav mig Nasonex i några veckor. I NÅGRA VECKOR! Om det här inte börjar ge med sig snart blir jag galen. Jag ska INTE vara sjuk på Kristinas bröllop den 26e maj. Så är det bara. Ska knarka Nasonex och Alvedon/Ipren/Sinova/C-vitamin och allt annat jag kan hitta i meducinväg. Så där, nu har jag fått ur mig det och kan fortsätta.

Dagarna de går och går, efter varandra, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Så känns det just nu och det är svårt när man som jag är så dålig på att skriva upp saker i min kalender att komma ihåg allt som händer. Nåväl, när vi kommit hem från Amsterdam hade vi en riktig vilodag. Vi myste omkring i snuggleoutfit mest hela dagen och lät det också vara så. På lördagen gick jag upp tidigt, packade ihop en liten packning och satte mig på bussen till Hedemora för en alldeles utomordentlig helg. Jag, Mia, Becca och Annica hade planerat en egen möhippa till vår Nina och jag mötte upp tjejerna i Hedemora. Jag landade en stund hemma i Daniels, fikade lite och satt och pratade innan det var dags för förberedelserna nere i Mas. Vi packade champagne och jordgubbar och åkte iväg för att kidnappa den intet ont anande. Och jag tror faktiskt hon blev rejält överraskad. Vem skulle inte bli det när fyra stycken rosaklädda personer med strumpbyxor över huvudet kommer rusande mitt i vägen? Hon fick byta om till en särdeles snygg outfit och sedan tog vi en hysterisk biltur, som Nina klockrent liknade vid en 15 år tidigare roddbåtsfärd, åt fel håll mot Dormsjö och Lisa Swahn för frigörande dans och massage. På helt perfekt seriositetsnivå hade vi mysiga timmar med många skratt och till slut låg vi och sov i en hög på golvet med rosenblad kastade omkring oss. Tack Lisa! Därefter biltur hem igen, varma och svettiga, med ett stopp i Stjärnsund där Västerbybladet sålde som smör i solsken. På eftermiddagen/kvällen gjorde vi tilltugg, drack vin och pratade. Det var så härligt och så väldigt roligt att träffa de här tjejerna, jag kan inte ens minnas när vi umgicks bara vi senast och jag kände mig så glad att få vara med. Det är roligt att upptäcka att ens lilla krets innefattar så många kloka och vackra och bra personer, om än man inte träffas eller umgås nära eller ofta, som det går att prata med som om åren inte har gått. Till middag lagades det dumplings med olika såser, det var roligt och väldigt gott! Kvällen fortsatte länge, skratten var många och samtalsämnena föll sig naturligt. Mycket bröllop, mycket relationer, en hel del barn, en hel del annat och ganska typiskt tjejigt. Men ack så kul! Nu ser vi fram emot bröllopet. Jag klickade hem den finaste ljusgröna klänningen häromdagen och bortsett från en liten liten detalj satt den så fint och passade så bra till mina blommiga skor. Kom nu värmen!

Och för övrigt är det jobb, på båda våra fronter och det är ju som det är. Kul när lönen kommer, mindre roligt när jobbet hela tiden krockar med annat. Det sociala livet blir ju lite lätt lidande. Tråkigt! Tur det finns små glädjeämnen; som att hitta en fantastisk klänning till bröllopet, upptäcka att Fix universal polermedel funkar bra till att putsa vita sneakers med, som att träffa syskonbarnen, vara en dag i Västerbyn och att Anders snart firar födelsedag. Och naturligtvis, Anders tålmodighet och ständiga leende när jag ramlar ner i hopplöshetens svarta hål. Tack älskling! Idag fick jag också reda på att armén på jobbet inför sommaren kommer bli awesome; jag, Malin, Ullis, en till Jonna som är student och så en kille från resursen om jag förstod det hela rätt. Vi kommer att rocka akutmottagningen, trots nytt journalsystem och IP-telefoni. Vi kanske borde göra en skylt att sätta upp på dörren när vi jobbar tillsammans. Upp till kamp emot gnället! Det gäller att inte låta gnället smitta av sig utan istället använda rasterna och till att resa på sig, sträcka ut sig, ta lite frisk luft, kanske äta något mellanmål och sen börja jobba igen. Det kommer att bli grymt! Om vi spelar våra kort rätt kanske vi kan ta över helt... Haha!

Mängder av kramar från hon som skänker bort sina bihålor alldeles gratis!

Och så naturligtvis, massa kramar och tankar till mormor.

Amsterdam

Vår första resa tillsammans!

Jag och älskling har varit i Amsterdam! I slutet av april gick vi upp klockan fem och tog Toyotan (som för övrigt bara hade gått 500 mil när vi köpte den och nu gått ungefär 1000, rätt bra för en snart 12 år gammal bil. Tror vi behåller den ett tag till) ner mot Arlanda. Vi körde bara fel en gång. Jag hade följt i min mammas fotspår och gjort finfin bilfrukost med smörgåsar, drickyoghurt och choklad. Mysigt att åka bil ihop! Flygresan ner gick bra, snabbt och lätt var vi framme på Schipol och hittade tåget in till Amsterdam och hittade Frida ganska omgående. Härligt! Vi gick genom folkmassan hem mot Frida och Christians lägenhet, stackars Anders fick släpa upp vår hysteriskt tunga väska 5 trappor och ramlade trötta ner i soffan. Min klassiska reströtthet infann sig och efter att ha sett oss omkring en liten sväng, handlat middag, läst guideböcker och skickat iväg F&C på konsert, gått ut en liten stund till och kommit hem igen somnade jag redan före klockan 10. På vägen hem köpte vi efterrätt, chokladpudding och chokladkexpinnar som var tokgoda. Vi var ju tvugna att utforska godishyllan i livsmedelsaffären! I den kanske kallaste lägenheten ever, ledsen Frida men det var kallt och jag går inte så bra ihop med kyla, gjorde det ingenting att dela liten säng och ett täcke med darlingen. Blev lite nervös att vårt hotell också skulle vara kallt, men ack så fel jag hade. På tisdagens morgon besökte vi Anne Frank Huis, en mycket märklig upplevelse och lite svårt att ta in att det faktiskt var i just det huset som familjen Frank faktiskt gömde sig i nästan 2 år, men ett fint museum och mycket tänkvärt. Vi slapp köa och den trenden skulle hålla i sig under alla dagarna, skönt! Vi gick och tittade lite på alla de fina gatorna och i några skyltfönster. På vägen hittade vi Venustempel Sexmuseum och dit var vi ju tvungna att gå. Efter en äppeljos och en stor cookie så traskade vi in på ett ganska föråldrat och smått nedgånget museum, men vi hade roligt och 40 kronor i inträde var det ju värt. Kanske inte det museum som får mest statsbidrag. Hihi. Framåt eftermidagen bar vi ner vår tunga väska för de 5 trapporna och tog spårvagnen till Museumplein och checkade in på ett suveränt hotell, Conscious Hotel. Med hiss och varma, sköna rum med stor säng och mjuka täcken trivdes vi som fiskar! Supertrevlig personal och jättegod frukost (som var värd sina pengar) och fint läge. Här bodde vi snabbt in oss. På kvällen letade vi oss fram till en finfin italiensk restaurang, Il Palio (någon typ av hästtävling). Jag åt en jättegod pizza med banan, ananas och persika (!) på och Anders provade en blandad pasta som var gudomlig. De hade Lambrusco d'ell Emilia och det var gott. Här satt vi länge och bara myste men hann också med att prata om en hel massa. Härligt! Efter middagen gick vi en sväng på stan och såg oss omkring, utan att bli övercyklade och intog en riktigt god efterrätt på ett litet konditori. Hallonte och rosa donut med vit choklad respektive kaffe och någon sorts chokladbomb. Mums!

Onsdagens utflykt kräver nästan ett eget litet bildinlägg, då Anders förvandlades till naturfotograf och tog ungefär 500 bilder på djuren. Vi besökte Artis Zoo som låg mitt inne i staden, eller åtminstone bara några spårvagnshållplatser bort. Man kan ju säga vad man vill om djurparker och visst såg vi några djur som nog skulle må bättre av att få somna in, men å andra sidan, för kunskapen och i utbildningssyfte så tror jag det är bra att det finns. Som Hockey sa; några djur får lida för att fler ska få finnas kvar. De som bor i djurparken får vara det som gör att kommande generationer vill ha kvar dom. Sen hoppas jag ju naturligtvis att djuren sköts om ordentligt och att de tas om hand på ett bra sätt. Detta om detta. Vi såg mängder med djur och tillbringade över 6 timmar i parken, som tur var laddade med springskor och regnkläder. Vi tittade på bland annat fåglar, apor, kameler, elefanter, tapirer, någon form av lama, en gorillahanne, några söta apbebisar, myrslokar, en jaguar, en afrikansk vildhund, lodjur, fiskar, reptiler och fjärilar. Lejonen var roliga att titta på. Vi hade en superhärlig dag tillsammans där i parken. Tack mamma och pappa för bidraget! Efter djurparken letade vi upp en väderkvarn som var ett bryggeri, här provade vi 5 sorters öl (god!) och fick ett tips om en byggnad som vi inte hann titta på. Lite lätt berusade åkte vi hem till hotellet och värmde upp oss efter den långa dagen ute. På kvällen tillbaka till Il Palio, på grund av den goda maten, priset och vinet och hade ytterligare en mysig kväll med pizza och pasta. Yummy!

På torsdagen åt vi en lång frukost (mackor med Nutella är en underskattad godhet) på hotellet, jag tyckte det var värt att betala för att slippa jaga rätt på någonting att äta på stan efter att vi checkat ut och Anders höll nog med. Vi duschade och packade ihop oss, inte för att vi egentligen hade lust att checka ut, för att dra oss tillbaka hem till F&C. Upp igen för trapporna, lite kaffe och lite småprat. Frida tog med oss på en promenad genom stan och visade oss det stora biblioteket, en häftig byggnad med många våningar och härlig utsikt över staden. Vi promenerade omkring mest hela dagen och det blev sisådär med matintaget. Efter att ha gått och gått och gått utan något vidare mål tröttnade jag, men med Anders goda vilja och stora hjärta blev det bra till sist. Vi parkerade oss på fiket på hörnet vid Fridas lägenhet, jag åt en muffins med hallon och färskost och drack chailatte tills allt kändes lite bättre. Till slut var det dags att återigen släpa ner väskan och dra oss till tågstationen och vidare till Schipol för hemfärd. En snäll man bytte plats med Anders så att jag fick sitta bredvid honom även på hemresan. En lång nattkörning efter att ha lite lätt tappat bort bilen och vi var hemma igen. Vi hade klarat vår första utlandsresa tillsammans. Lärdomar inför kommande storstadssemestrar; ät ordentligt med lagom jämna mellanrum, gör ordentliga planer för varje dag (bättre att ta bort saker än att i panik behöva lägga till), sitt ner då och då. Läs på mycket innan, men inte för mycket. Bilda egen uppfattning oavsett andras inställning. Nu vill vi ut och resa mer men nästa resa går till värmen på Rhodos i september, det ska bara bokas och i sommar tar vi en utflykt till Kolmården för nya djur!

Amsterdam var en mysig stad, vi gick omkring med risk för våra liv på grund av alla cyklar som inte stannar för något, med många fina hus att titta på. Inte ett enda var det andra likt. Människorna var väldigt trevliga och hjälpsamma, spårvagnarna gick smidigt att åka omkring på. Vi åt inga lyxiga middagar, provade inga våfflor (däremot pommes med majonnäs efter vår ölprovning, det var gott) och shoppade ingenting, men vi fick fina dagar med solsken och lite regn och massor av tid att ta hand om oss och kärleken. Lycka!

30-årskris?

Halloj.

Här om veckan skrev jag en lång text som handlade om mat och matvanor. Jag tyckte att jag blev nöjd med den och jag tyckte att den fångade hur jag kände. När jag i efterhand läser den så tror jag snarare att den är ett försvar, en text som rättfärdigar att jag inte tränar trots att jag behöver det. Trots att jag vaknar med stel nacke på morgonen och trots att jag har kondition som en KOL-patient så pallrar jag mig inte iväg och tränar. Visst promenerar jag en hel del, blir en del långa promenader med kanske inte alltid helt friska diskussioner tillsammans med kompis C och jag besöker simhallen med ojämna mellanrum. (Jag har köpt nya springskor också och tänkte våga mig ut på en löptur någon dag, kanske kan jag tycka om det.) Jag skrev så hurtigt i den där långa texten att jag i efterhand nästan mår lite illa. Naturligtvis är mycket av det sant, som att allting hela tiden kretsar kring mat och kolhydrater och om hur dåligt det är med olika typer av livsmedel. Och som att kroppen har förändrats på ett inte alls önskvärt eller särskilt välkommet sätt, om det ändå vore av naturliga orsaker kunde jag köpa det... Att jag inte tar mig iväg beror helt och hållet på mig själv naturligtvis och jag tror att texten jag skrev kom till för att på något sätt tala om för mig själv att det är okej. Rättfärdigar, det är verkligen rätt ord. Ett bra ord, trots sin negativa klang. För det är väl också någon typ av rättfärdigande att hela tiden prata om mat, istället för att bara äta lite mindre av allting och se till att det finns bra mat hemma. Jag blir så trött på mig själv. Och jag som aldrig förut har behövt tänka på sånt här, jag har glidit på en räkmacka (tänk vad mycket kolhydrater det är i en sån!) genom alla tider och inte haft komplex för särskilt mycket. Varför ska de tankarna komma nu? När allting annat är så bra så dundrar ångestklumpen rätt in i magen och skrattar gott, som om den (han, hon, höna?) vore glad att den hittade något annat att bita i. Jag tycker inte om det, jag väljer kläder som döljer mer än de visar, jag drar in magen och jag tänker på hur jag sitter bland folk och det har jag väl aldrig gjort förut. Jag får ångestkänslor i provrum på klädaffärerna. Klänningarna hänger orörda i garderoben, mina favoritklänningar som jag bodde i förra året sitter inte alls som förr. Det är en stark ogillaknapp på det här. Och egentligen är väl hela den här texten också ett rättfärdigande, eller kanske bara ett sätt att få tankarna ur kroppen. (Jag tänkte att jag skulle lagt upp hela långa texten på det fina forumet Sockerdricka, mitt gamla vattenhål när poesin rann genom mina fingrar, men sorgligt nog verkar jag ha försvunnit därifrån. På något sätt väldigt sorgligt. Tror jag har sparat alla texterna iallafall, på någon CD-skiva, någonstans. Bäst att leta.)

Det blev ju inte värst upplyftande det här inlägget heller, tur att det förra åtminstone slutade bra. Som planerat fick min cykel en uppfräschning och är nu redo för en säsong till. Ny stor sadel och en fungerande ringklocka. Det blev en skön dag i Skräddarbacken, vi grillade korv till lunch, tittade på "Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko" och åt köttbullar och potatismos till middag. Inte alls dumt med sådana dagar ibland. Och annars är det jobb, jobb och lite jobb. Fast i morgon var jag visst ledig, i kalendern stod det att jag skulle jobba, skönt med en överraskande ledig dag. Ska gå till favoritaffären DollarStore och uppdatera matlådeparken. De vi har nu har möglat vid olika tillfällen och alla har numera en svag doft av mögelsvampar, det känns inte särskilt nyttigt och inte så motiverande att lägga god mat i. Nej, nya får det bli, i glada våriga färger! Helst skulle jag vilja åka till IKEA en sväng, men det får nog vänta till maj.

Den här jobbveckan ska iallafall avslutas på ett förhoppningsvis bra sätt, påskmiddag och massor av påskgodis tillsammans med några av de fina vännerna. För ett år sedan hade vi faktiskt påskmiddag här också, då hade vi bott i lägenheten i kanske bara tre veckor eller något, men vi måste ju fått ordning i köket iallafall. Ska bli härligt att få sitta och prata en massa, dricka lite vin, äta påskägg och god mat. Och på påskaftonen åker vi en sväng till Västerbyn, det ser jag verkligen fram emot. Synd att jag måste jobba på söndag morgon bara.Tänk att det redan gått ett år sedan den katastrofala och hysteriska, men ändå härliga, flytten till Tunagatan 13 D. Lägenheten som trots drag från alla fönster och längs golvet är den mysigaste lya jag bott i. Nu återstår bara projektet städa förrådet, det ska vi ta tag i när vi varit på semester så att man kan komma in i det innan sommaren. Mitt förslag är en container...

Todaloo!

En obehaglig distans.

Lördag i mars.

Käre gamle Winnerbäck vet minsann när han ska komma fram ur sin gömma, eftersom han gömt sig ganska långt in en grotta sen livet liksom ordnade upp sig och texterna om det som är jobbigt inte längre passade så bra som förr. En text som dock har följt med länge och som verkligen sätter spiken i huvudet på en lördag som den här, när jag vaknar upp med just "en klump i magen och ett konstigt humör", är hans mästerverk Tvivel.

Det kallas tvivel, det där som stör.

Ja det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort,

som en fågel i bur.

En obehaglig distans,

en konstig känsla nånstans.

Det känns tomt,

eller hur?

Att vara mittemellan allting. Vi befinner oss mitt emellan vinter och vår, precis där på gränsen innan jag faktiskt kan byta ut de nu utslitna höstskorna till de väl ingådda basketskorna. Jag befinner mig mitt emellan att vilja leva just nu och tänka långt fram. Det är lite mittemellan långt kvar innan jag och Anders sätter oss i pärlan och kör ner till Arlanda för att åka på fyra dagars energisamlande och storstadspuls i Amsterdam. Dricka vin på Frida och Christians takterass och sova i hotellsängar i hotellrum med heltäckningsmatta av afrikanska getter. Längtar verkligen. Känslan av att vara mittemellan, den är så där faktiskt.

Det är tur att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta om hur jag fungerar. Om någon dag, till och med om kanske bara några timmar, så kommer det mesta kännas bra igen. Det blir bara ett koncentrat av tvivel och konstig känsla och klump i magen och till slut får det inte riktigt plats där inne och måste få komma ut. Redan när orden ramlar ner från mitt vapen, mitt tangentbord, så lättar det. De välbekanta trollen spricker i solljuset. För naturligtvis har jag fler bra saker att fokusera på än dåliga. Som alltid. En hel massa faktiskt. Och förresten, om jag inte fick falla, hur skulle jag då kunna uppskatta att resa mig upp igen. För jag faller inte lika djupt längre. Smärtan och det som just för tillfället känns som det tyngsta är oftast ganska lätt och när Anders torkat tårarna, sagt något som gjort att jag inte längre kan låta bli att le, så kan jag bara borsta bort gruset och gå vidare. Så det gör jag nu. Om en liten stund kommer mamma och hämtar mig, vi ska ta med min cykel upp till Skräddarbacken och vårfixa den med ny sadel och nya handtag och lite ny olja. Köpa lördagsgodis och bara vara, få njuta av en ledig lördag och samla ny energi.

Kram!

591 dagar

Hej!

Januari tog visst slut och nu har halva februari dessutom sprungit förb, det går undan det här! Det känns skönt att vi är på väg mot ljuset igen, men samtidigt är jag lite glad över att det är lite vinter kvar, känns som tiden går lite långsammare när det är vinter. Ska väl ge den där snowboarden en chans till efter en känslomässigt påfrestande men härlig dag i Romme tillsammans med storasyster Medium en söndag. Jag är lite ambivalent över vintern tror jag, tänker att jag kanske blir en vintersportmänniska när jag fyller 30. Naturligtvis längtar jag efter basketskor och skinnjacka, för det är ändå det bästa, men inte än.

Idag är det den 14e februari, pappa Sjögrens födelsedag som firades traditionsenligt med smörgåstårta (jag tror att det är lite av en tradition iallafall, känns som så) och Valentinhjärtan från Delicato samt nya tillskotten; små versioner av Delicatobollar, Dammsugare och biskvier, smart! Vi åkte dit en stund innan Anders skulle åka till jobbet och hann leka en stund med Prinsens nya bilar, titta på Bärgarns hejdlösa historier och krama lite på Ebba.

Den 14e februari är dessutom alla hjärtans dag, men jag tror att vi skjuter upp firandet av denna lilla högtid till på lördag med middag ute, det var ungefär hundra år sedan vi gick ut och åt. Dagen idag började inte så bra, vaknade på fel sida och var dessutom nervös för första körlektionen på länge. Blev ingen bra kombination alls. Och det gör ont i mig när jag ser att det gör ont i Anders för att han inte kan få mig att le. Och lika ont som det gör, lika lycklig och varm och leende blir jag när jag hör hans röst i telefonen och sen får krama honom, be om förlåtelse och bara se honom le och rycka på axlarna och släppa de. Jag ska snart ta på mig jackan och gå till BK och hälsa på honom, kanske äta en glass och bara titta på honom en stund innan jag kan gå hem och krypa ner i sängen och vänta på att han kommer hem. Precis så fånigt kär är jag i honom.

För 591 dagar sedan träffades vi och som Ne-Yo sjunger, "you're the best thing I never knew I needed". Jag är lika kär i honom som första gången jag såg honom stå och vänta med sin cykel i sina slitna jeans, vita sneakers och gula huvtröja utanför mitt hus inför vår första dejt på Max i Peace&Love-rus. Tillsammans med honom planerar jag en framtid, vårt hem växer sakta fram emot att bli färdigt. Med jämna mellanrum pratar vi om hur vi vill att det ska vara, om hur läskigt och ändå härligt det känns med barn, om vad vi vill göra, om vilken hundras vi ska köpa den dag jag ska vara hemma. Det finns en självklarhet att prata, vi pratar om när och hur och var och om och men. Och samtidigt försöker vi allt vi kan att leva i det nu vi har nu, för det är nu vi verkligen kan. Vi försöker ta vara på de lediga dagar vi har tillsammans, vi simmar och relaxar tillsammans i Maserhallen, äter goda middagar och gör shoppingsprees på Kupolen. Vi har ett ganska enkelt liv, även om jag är långt ifrån enkel att leva med. Framförallt skrattar vi tillsammans och ingen får mig att skratta som han.

Älska mig för evigt - Stures Dansorkester

Snygg va?

Stegen blir tyngre

Plötsligt känns stegen tyngre. Väckarklockan ringer mer ilsket när det är dags att gå upp. De små motgångarna blir svårare att hantera. Borde och Måste sitter på varsin axel och muttrar. Leendet blir påklistrat, glädjen svårhittad. Maten smakar ingenting. Då vet jag. Då har de börjat närma sig. De där dagarna. Och ändå kan jag inte låta bli att undra, är det jag själv som tvingar fram saknaden och känslan av att det ska vara jobbigt? För att det är så det ska vara? Saknar jag fortfarande? Har det som jag är och var räddast för hänt? Har jag glömt nu? Har vi gått vidare och fått så mycket annat att tänka på att det bara har blivit en parentes? Eller är det faktiskt rent fysiskt så att kroppen fortfarande minns och att det är därför stegen börjar kännas tyngre och vardagen gråare, snön kallare, jobbet mer ointressant, omvärlden mindre viktig? Skulle jag kunna gå förbi de kommande dagarna utan att känna något alls om jag bestämde mig för det? Eller kommer de att ge sig tillkänna när de kommer, en efter en? (Nu vet jag ju att det inte är de specifika dagarna som gör att jag drabbas av minnena och sorgen och saknaden, det kan vara en helt vanlig torsdag i april, en lördag i augusti eller vilken dag som helst.)

Frågorna just nu är många och jag vet inte riktigt hur jag ska få några svar. En del av mig vill höra av mig till IVA för att ta reda på om doktorn jobbar kvar, att få träffa henne och få veta om hon fortfarande minns. En del av mig vill berätta för kollegorna på jobbet, kanske är det någon som jobbat där tillräckligt länge för att minnas, kanske någon av sköterskorna. Inte för att få medlidande, inte för att bli tyckt synd om. Bara för att få berätta och kanske höra någon annans minnen och bild av det som hände. Jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det skulle göra, men någonstans vore det skönt. Få veta om det satte spår i någon annan. Och för att få behålla minnet och berättelsen, som helst av allt borde vara en saga och inte verkligheten. (Och göra honom lite levande för en kort stund, få framkalla bilderna i huvudet.) Kanske är det dags att börja skriva...

Den största delen av mig vill helst av allt minnas. Minnas allt, från djupaste förtvivlan till starkaste syskonkärlek, lättnad och ilska, kärleken, skratten, ljuden. Minnas varje dag.

Jag vill aldrig glömma, jag vill alltid minnas varför stegen blir tyngre.