Stegen blir tyngre

Plötsligt känns stegen tyngre. Väckarklockan ringer mer ilsket när det är dags att gå upp. De små motgångarna blir svårare att hantera. Borde och Måste sitter på varsin axel och muttrar. Leendet blir påklistrat, glädjen svårhittad. Maten smakar ingenting. Då vet jag. Då har de börjat närma sig. De där dagarna. Och ändå kan jag inte låta bli att undra, är det jag själv som tvingar fram saknaden och känslan av att det ska vara jobbigt? För att det är så det ska vara? Saknar jag fortfarande? Har det som jag är och var räddast för hänt? Har jag glömt nu? Har vi gått vidare och fått så mycket annat att tänka på att det bara har blivit en parentes? Eller är det faktiskt rent fysiskt så att kroppen fortfarande minns och att det är därför stegen börjar kännas tyngre och vardagen gråare, snön kallare, jobbet mer ointressant, omvärlden mindre viktig? Skulle jag kunna gå förbi de kommande dagarna utan att känna något alls om jag bestämde mig för det? Eller kommer de att ge sig tillkänna när de kommer, en efter en? (Nu vet jag ju att det inte är de specifika dagarna som gör att jag drabbas av minnena och sorgen och saknaden, det kan vara en helt vanlig torsdag i april, en lördag i augusti eller vilken dag som helst.)

Frågorna just nu är många och jag vet inte riktigt hur jag ska få några svar. En del av mig vill höra av mig till IVA för att ta reda på om doktorn jobbar kvar, att få träffa henne och få veta om hon fortfarande minns. En del av mig vill berätta för kollegorna på jobbet, kanske är det någon som jobbat där tillräckligt länge för att minnas, kanske någon av sköterskorna. Inte för att få medlidande, inte för att bli tyckt synd om. Bara för att få berätta och kanske höra någon annans minnen och bild av det som hände. Jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det skulle göra, men någonstans vore det skönt. Få veta om det satte spår i någon annan. Och för att få behålla minnet och berättelsen, som helst av allt borde vara en saga och inte verkligheten. (Och göra honom lite levande för en kort stund, få framkalla bilderna i huvudet.) Kanske är det dags att börja skriva...

Den största delen av mig vill helst av allt minnas. Minnas allt, från djupaste förtvivlan till starkaste syskonkärlek, lättnad och ilska, kärleken, skratten, ljuden. Minnas varje dag.

Jag vill aldrig glömma, jag vill alltid minnas varför stegen blir tyngre.