En obehaglig distans.

Lördag i mars.

Käre gamle Winnerbäck vet minsann när han ska komma fram ur sin gömma, eftersom han gömt sig ganska långt in en grotta sen livet liksom ordnade upp sig och texterna om det som är jobbigt inte längre passade så bra som förr. En text som dock har följt med länge och som verkligen sätter spiken i huvudet på en lördag som den här, när jag vaknar upp med just "en klump i magen och ett konstigt humör", är hans mästerverk Tvivel.

Det kallas tvivel, det där som stör.

Ja det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort,

som en fågel i bur.

En obehaglig distans,

en konstig känsla nånstans.

Det känns tomt,

eller hur?

Att vara mittemellan allting. Vi befinner oss mitt emellan vinter och vår, precis där på gränsen innan jag faktiskt kan byta ut de nu utslitna höstskorna till de väl ingådda basketskorna. Jag befinner mig mitt emellan att vilja leva just nu och tänka långt fram. Det är lite mittemellan långt kvar innan jag och Anders sätter oss i pärlan och kör ner till Arlanda för att åka på fyra dagars energisamlande och storstadspuls i Amsterdam. Dricka vin på Frida och Christians takterass och sova i hotellsängar i hotellrum med heltäckningsmatta av afrikanska getter. Längtar verkligen. Känslan av att vara mittemellan, den är så där faktiskt.

Det är tur att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta om hur jag fungerar. Om någon dag, till och med om kanske bara några timmar, så kommer det mesta kännas bra igen. Det blir bara ett koncentrat av tvivel och konstig känsla och klump i magen och till slut får det inte riktigt plats där inne och måste få komma ut. Redan när orden ramlar ner från mitt vapen, mitt tangentbord, så lättar det. De välbekanta trollen spricker i solljuset. För naturligtvis har jag fler bra saker att fokusera på än dåliga. Som alltid. En hel massa faktiskt. Och förresten, om jag inte fick falla, hur skulle jag då kunna uppskatta att resa mig upp igen. För jag faller inte lika djupt längre. Smärtan och det som just för tillfället känns som det tyngsta är oftast ganska lätt och när Anders torkat tårarna, sagt något som gjort att jag inte längre kan låta bli att le, så kan jag bara borsta bort gruset och gå vidare. Så det gör jag nu. Om en liten stund kommer mamma och hämtar mig, vi ska ta med min cykel upp till Skräddarbacken och vårfixa den med ny sadel och nya handtag och lite ny olja. Köpa lördagsgodis och bara vara, få njuta av en ledig lördag och samla ny energi.

Kram!