Amsterdam

Vår första resa tillsammans!

Jag och älskling har varit i Amsterdam! I slutet av april gick vi upp klockan fem och tog Toyotan (som för övrigt bara hade gått 500 mil när vi köpte den och nu gått ungefär 1000, rätt bra för en snart 12 år gammal bil. Tror vi behåller den ett tag till) ner mot Arlanda. Vi körde bara fel en gång. Jag hade följt i min mammas fotspår och gjort finfin bilfrukost med smörgåsar, drickyoghurt och choklad. Mysigt att åka bil ihop! Flygresan ner gick bra, snabbt och lätt var vi framme på Schipol och hittade tåget in till Amsterdam och hittade Frida ganska omgående. Härligt! Vi gick genom folkmassan hem mot Frida och Christians lägenhet, stackars Anders fick släpa upp vår hysteriskt tunga väska 5 trappor och ramlade trötta ner i soffan. Min klassiska reströtthet infann sig och efter att ha sett oss omkring en liten sväng, handlat middag, läst guideböcker och skickat iväg F&C på konsert, gått ut en liten stund till och kommit hem igen somnade jag redan före klockan 10. På vägen hem köpte vi efterrätt, chokladpudding och chokladkexpinnar som var tokgoda. Vi var ju tvugna att utforska godishyllan i livsmedelsaffären! I den kanske kallaste lägenheten ever, ledsen Frida men det var kallt och jag går inte så bra ihop med kyla, gjorde det ingenting att dela liten säng och ett täcke med darlingen. Blev lite nervös att vårt hotell också skulle vara kallt, men ack så fel jag hade. På tisdagens morgon besökte vi Anne Frank Huis, en mycket märklig upplevelse och lite svårt att ta in att det faktiskt var i just det huset som familjen Frank faktiskt gömde sig i nästan 2 år, men ett fint museum och mycket tänkvärt. Vi slapp köa och den trenden skulle hålla i sig under alla dagarna, skönt! Vi gick och tittade lite på alla de fina gatorna och i några skyltfönster. På vägen hittade vi Venustempel Sexmuseum och dit var vi ju tvungna att gå. Efter en äppeljos och en stor cookie så traskade vi in på ett ganska föråldrat och smått nedgånget museum, men vi hade roligt och 40 kronor i inträde var det ju värt. Kanske inte det museum som får mest statsbidrag. Hihi. Framåt eftermidagen bar vi ner vår tunga väska för de 5 trapporna och tog spårvagnen till Museumplein och checkade in på ett suveränt hotell, Conscious Hotel. Med hiss och varma, sköna rum med stor säng och mjuka täcken trivdes vi som fiskar! Supertrevlig personal och jättegod frukost (som var värd sina pengar) och fint läge. Här bodde vi snabbt in oss. På kvällen letade vi oss fram till en finfin italiensk restaurang, Il Palio (någon typ av hästtävling). Jag åt en jättegod pizza med banan, ananas och persika (!) på och Anders provade en blandad pasta som var gudomlig. De hade Lambrusco d'ell Emilia och det var gott. Här satt vi länge och bara myste men hann också med att prata om en hel massa. Härligt! Efter middagen gick vi en sväng på stan och såg oss omkring, utan att bli övercyklade och intog en riktigt god efterrätt på ett litet konditori. Hallonte och rosa donut med vit choklad respektive kaffe och någon sorts chokladbomb. Mums!

Onsdagens utflykt kräver nästan ett eget litet bildinlägg, då Anders förvandlades till naturfotograf och tog ungefär 500 bilder på djuren. Vi besökte Artis Zoo som låg mitt inne i staden, eller åtminstone bara några spårvagnshållplatser bort. Man kan ju säga vad man vill om djurparker och visst såg vi några djur som nog skulle må bättre av att få somna in, men å andra sidan, för kunskapen och i utbildningssyfte så tror jag det är bra att det finns. Som Hockey sa; några djur får lida för att fler ska få finnas kvar. De som bor i djurparken får vara det som gör att kommande generationer vill ha kvar dom. Sen hoppas jag ju naturligtvis att djuren sköts om ordentligt och att de tas om hand på ett bra sätt. Detta om detta. Vi såg mängder med djur och tillbringade över 6 timmar i parken, som tur var laddade med springskor och regnkläder. Vi tittade på bland annat fåglar, apor, kameler, elefanter, tapirer, någon form av lama, en gorillahanne, några söta apbebisar, myrslokar, en jaguar, en afrikansk vildhund, lodjur, fiskar, reptiler och fjärilar. Lejonen var roliga att titta på. Vi hade en superhärlig dag tillsammans där i parken. Tack mamma och pappa för bidraget! Efter djurparken letade vi upp en väderkvarn som var ett bryggeri, här provade vi 5 sorters öl (god!) och fick ett tips om en byggnad som vi inte hann titta på. Lite lätt berusade åkte vi hem till hotellet och värmde upp oss efter den långa dagen ute. På kvällen tillbaka till Il Palio, på grund av den goda maten, priset och vinet och hade ytterligare en mysig kväll med pizza och pasta. Yummy!

På torsdagen åt vi en lång frukost (mackor med Nutella är en underskattad godhet) på hotellet, jag tyckte det var värt att betala för att slippa jaga rätt på någonting att äta på stan efter att vi checkat ut och Anders höll nog med. Vi duschade och packade ihop oss, inte för att vi egentligen hade lust att checka ut, för att dra oss tillbaka hem till F&C. Upp igen för trapporna, lite kaffe och lite småprat. Frida tog med oss på en promenad genom stan och visade oss det stora biblioteket, en häftig byggnad med många våningar och härlig utsikt över staden. Vi promenerade omkring mest hela dagen och det blev sisådär med matintaget. Efter att ha gått och gått och gått utan något vidare mål tröttnade jag, men med Anders goda vilja och stora hjärta blev det bra till sist. Vi parkerade oss på fiket på hörnet vid Fridas lägenhet, jag åt en muffins med hallon och färskost och drack chailatte tills allt kändes lite bättre. Till slut var det dags att återigen släpa ner väskan och dra oss till tågstationen och vidare till Schipol för hemfärd. En snäll man bytte plats med Anders så att jag fick sitta bredvid honom även på hemresan. En lång nattkörning efter att ha lite lätt tappat bort bilen och vi var hemma igen. Vi hade klarat vår första utlandsresa tillsammans. Lärdomar inför kommande storstadssemestrar; ät ordentligt med lagom jämna mellanrum, gör ordentliga planer för varje dag (bättre att ta bort saker än att i panik behöva lägga till), sitt ner då och då. Läs på mycket innan, men inte för mycket. Bilda egen uppfattning oavsett andras inställning. Nu vill vi ut och resa mer men nästa resa går till värmen på Rhodos i september, det ska bara bokas och i sommar tar vi en utflykt till Kolmården för nya djur!

Amsterdam var en mysig stad, vi gick omkring med risk för våra liv på grund av alla cyklar som inte stannar för något, med många fina hus att titta på. Inte ett enda var det andra likt. Människorna var väldigt trevliga och hjälpsamma, spårvagnarna gick smidigt att åka omkring på. Vi åt inga lyxiga middagar, provade inga våfflor (däremot pommes med majonnäs efter vår ölprovning, det var gott) och shoppade ingenting, men vi fick fina dagar med solsken och lite regn och massor av tid att ta hand om oss och kärleken. Lycka!

30-årskris?

Halloj.

Här om veckan skrev jag en lång text som handlade om mat och matvanor. Jag tyckte att jag blev nöjd med den och jag tyckte att den fångade hur jag kände. När jag i efterhand läser den så tror jag snarare att den är ett försvar, en text som rättfärdigar att jag inte tränar trots att jag behöver det. Trots att jag vaknar med stel nacke på morgonen och trots att jag har kondition som en KOL-patient så pallrar jag mig inte iväg och tränar. Visst promenerar jag en hel del, blir en del långa promenader med kanske inte alltid helt friska diskussioner tillsammans med kompis C och jag besöker simhallen med ojämna mellanrum. (Jag har köpt nya springskor också och tänkte våga mig ut på en löptur någon dag, kanske kan jag tycka om det.) Jag skrev så hurtigt i den där långa texten att jag i efterhand nästan mår lite illa. Naturligtvis är mycket av det sant, som att allting hela tiden kretsar kring mat och kolhydrater och om hur dåligt det är med olika typer av livsmedel. Och som att kroppen har förändrats på ett inte alls önskvärt eller särskilt välkommet sätt, om det ändå vore av naturliga orsaker kunde jag köpa det... Att jag inte tar mig iväg beror helt och hållet på mig själv naturligtvis och jag tror att texten jag skrev kom till för att på något sätt tala om för mig själv att det är okej. Rättfärdigar, det är verkligen rätt ord. Ett bra ord, trots sin negativa klang. För det är väl också någon typ av rättfärdigande att hela tiden prata om mat, istället för att bara äta lite mindre av allting och se till att det finns bra mat hemma. Jag blir så trött på mig själv. Och jag som aldrig förut har behövt tänka på sånt här, jag har glidit på en räkmacka (tänk vad mycket kolhydrater det är i en sån!) genom alla tider och inte haft komplex för särskilt mycket. Varför ska de tankarna komma nu? När allting annat är så bra så dundrar ångestklumpen rätt in i magen och skrattar gott, som om den (han, hon, höna?) vore glad att den hittade något annat att bita i. Jag tycker inte om det, jag väljer kläder som döljer mer än de visar, jag drar in magen och jag tänker på hur jag sitter bland folk och det har jag väl aldrig gjort förut. Jag får ångestkänslor i provrum på klädaffärerna. Klänningarna hänger orörda i garderoben, mina favoritklänningar som jag bodde i förra året sitter inte alls som förr. Det är en stark ogillaknapp på det här. Och egentligen är väl hela den här texten också ett rättfärdigande, eller kanske bara ett sätt att få tankarna ur kroppen. (Jag tänkte att jag skulle lagt upp hela långa texten på det fina forumet Sockerdricka, mitt gamla vattenhål när poesin rann genom mina fingrar, men sorgligt nog verkar jag ha försvunnit därifrån. På något sätt väldigt sorgligt. Tror jag har sparat alla texterna iallafall, på någon CD-skiva, någonstans. Bäst att leta.)

Det blev ju inte värst upplyftande det här inlägget heller, tur att det förra åtminstone slutade bra. Som planerat fick min cykel en uppfräschning och är nu redo för en säsong till. Ny stor sadel och en fungerande ringklocka. Det blev en skön dag i Skräddarbacken, vi grillade korv till lunch, tittade på "Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko" och åt köttbullar och potatismos till middag. Inte alls dumt med sådana dagar ibland. Och annars är det jobb, jobb och lite jobb. Fast i morgon var jag visst ledig, i kalendern stod det att jag skulle jobba, skönt med en överraskande ledig dag. Ska gå till favoritaffären DollarStore och uppdatera matlådeparken. De vi har nu har möglat vid olika tillfällen och alla har numera en svag doft av mögelsvampar, det känns inte särskilt nyttigt och inte så motiverande att lägga god mat i. Nej, nya får det bli, i glada våriga färger! Helst skulle jag vilja åka till IKEA en sväng, men det får nog vänta till maj.

Den här jobbveckan ska iallafall avslutas på ett förhoppningsvis bra sätt, påskmiddag och massor av påskgodis tillsammans med några av de fina vännerna. För ett år sedan hade vi faktiskt påskmiddag här också, då hade vi bott i lägenheten i kanske bara tre veckor eller något, men vi måste ju fått ordning i köket iallafall. Ska bli härligt att få sitta och prata en massa, dricka lite vin, äta påskägg och god mat. Och på påskaftonen åker vi en sväng till Västerbyn, det ser jag verkligen fram emot. Synd att jag måste jobba på söndag morgon bara.Tänk att det redan gått ett år sedan den katastrofala och hysteriska, men ändå härliga, flytten till Tunagatan 13 D. Lägenheten som trots drag från alla fönster och längs golvet är den mysigaste lya jag bott i. Nu återstår bara projektet städa förrådet, det ska vi ta tag i när vi varit på semester så att man kan komma in i det innan sommaren. Mitt förslag är en container...

Todaloo!

En obehaglig distans.

Lördag i mars.

Käre gamle Winnerbäck vet minsann när han ska komma fram ur sin gömma, eftersom han gömt sig ganska långt in en grotta sen livet liksom ordnade upp sig och texterna om det som är jobbigt inte längre passade så bra som förr. En text som dock har följt med länge och som verkligen sätter spiken i huvudet på en lördag som den här, när jag vaknar upp med just "en klump i magen och ett konstigt humör", är hans mästerverk Tvivel.

Det kallas tvivel, det där som stör.

Ja det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort,

som en fågel i bur.

En obehaglig distans,

en konstig känsla nånstans.

Det känns tomt,

eller hur?

Att vara mittemellan allting. Vi befinner oss mitt emellan vinter och vår, precis där på gränsen innan jag faktiskt kan byta ut de nu utslitna höstskorna till de väl ingådda basketskorna. Jag befinner mig mitt emellan att vilja leva just nu och tänka långt fram. Det är lite mittemellan långt kvar innan jag och Anders sätter oss i pärlan och kör ner till Arlanda för att åka på fyra dagars energisamlande och storstadspuls i Amsterdam. Dricka vin på Frida och Christians takterass och sova i hotellsängar i hotellrum med heltäckningsmatta av afrikanska getter. Längtar verkligen. Känslan av att vara mittemellan, den är så där faktiskt.

Det är tur att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta om hur jag fungerar. Om någon dag, till och med om kanske bara några timmar, så kommer det mesta kännas bra igen. Det blir bara ett koncentrat av tvivel och konstig känsla och klump i magen och till slut får det inte riktigt plats där inne och måste få komma ut. Redan när orden ramlar ner från mitt vapen, mitt tangentbord, så lättar det. De välbekanta trollen spricker i solljuset. För naturligtvis har jag fler bra saker att fokusera på än dåliga. Som alltid. En hel massa faktiskt. Och förresten, om jag inte fick falla, hur skulle jag då kunna uppskatta att resa mig upp igen. För jag faller inte lika djupt längre. Smärtan och det som just för tillfället känns som det tyngsta är oftast ganska lätt och när Anders torkat tårarna, sagt något som gjort att jag inte längre kan låta bli att le, så kan jag bara borsta bort gruset och gå vidare. Så det gör jag nu. Om en liten stund kommer mamma och hämtar mig, vi ska ta med min cykel upp till Skräddarbacken och vårfixa den med ny sadel och nya handtag och lite ny olja. Köpa lördagsgodis och bara vara, få njuta av en ledig lördag och samla ny energi.

Kram!

591 dagar

Hej!

Januari tog visst slut och nu har halva februari dessutom sprungit förb, det går undan det här! Det känns skönt att vi är på väg mot ljuset igen, men samtidigt är jag lite glad över att det är lite vinter kvar, känns som tiden går lite långsammare när det är vinter. Ska väl ge den där snowboarden en chans till efter en känslomässigt påfrestande men härlig dag i Romme tillsammans med storasyster Medium en söndag. Jag är lite ambivalent över vintern tror jag, tänker att jag kanske blir en vintersportmänniska när jag fyller 30. Naturligtvis längtar jag efter basketskor och skinnjacka, för det är ändå det bästa, men inte än.

Idag är det den 14e februari, pappa Sjögrens födelsedag som firades traditionsenligt med smörgåstårta (jag tror att det är lite av en tradition iallafall, känns som så) och Valentinhjärtan från Delicato samt nya tillskotten; små versioner av Delicatobollar, Dammsugare och biskvier, smart! Vi åkte dit en stund innan Anders skulle åka till jobbet och hann leka en stund med Prinsens nya bilar, titta på Bärgarns hejdlösa historier och krama lite på Ebba.

Den 14e februari är dessutom alla hjärtans dag, men jag tror att vi skjuter upp firandet av denna lilla högtid till på lördag med middag ute, det var ungefär hundra år sedan vi gick ut och åt. Dagen idag började inte så bra, vaknade på fel sida och var dessutom nervös för första körlektionen på länge. Blev ingen bra kombination alls. Och det gör ont i mig när jag ser att det gör ont i Anders för att han inte kan få mig att le. Och lika ont som det gör, lika lycklig och varm och leende blir jag när jag hör hans röst i telefonen och sen får krama honom, be om förlåtelse och bara se honom le och rycka på axlarna och släppa de. Jag ska snart ta på mig jackan och gå till BK och hälsa på honom, kanske äta en glass och bara titta på honom en stund innan jag kan gå hem och krypa ner i sängen och vänta på att han kommer hem. Precis så fånigt kär är jag i honom.

För 591 dagar sedan träffades vi och som Ne-Yo sjunger, "you're the best thing I never knew I needed". Jag är lika kär i honom som första gången jag såg honom stå och vänta med sin cykel i sina slitna jeans, vita sneakers och gula huvtröja utanför mitt hus inför vår första dejt på Max i Peace&Love-rus. Tillsammans med honom planerar jag en framtid, vårt hem växer sakta fram emot att bli färdigt. Med jämna mellanrum pratar vi om hur vi vill att det ska vara, om hur läskigt och ändå härligt det känns med barn, om vad vi vill göra, om vilken hundras vi ska köpa den dag jag ska vara hemma. Det finns en självklarhet att prata, vi pratar om när och hur och var och om och men. Och samtidigt försöker vi allt vi kan att leva i det nu vi har nu, för det är nu vi verkligen kan. Vi försöker ta vara på de lediga dagar vi har tillsammans, vi simmar och relaxar tillsammans i Maserhallen, äter goda middagar och gör shoppingsprees på Kupolen. Vi har ett ganska enkelt liv, även om jag är långt ifrån enkel att leva med. Framförallt skrattar vi tillsammans och ingen får mig att skratta som han.

Älska mig för evigt - Stures Dansorkester

Snygg va?

Stegen blir tyngre

Plötsligt känns stegen tyngre. Väckarklockan ringer mer ilsket när det är dags att gå upp. De små motgångarna blir svårare att hantera. Borde och Måste sitter på varsin axel och muttrar. Leendet blir påklistrat, glädjen svårhittad. Maten smakar ingenting. Då vet jag. Då har de börjat närma sig. De där dagarna. Och ändå kan jag inte låta bli att undra, är det jag själv som tvingar fram saknaden och känslan av att det ska vara jobbigt? För att det är så det ska vara? Saknar jag fortfarande? Har det som jag är och var räddast för hänt? Har jag glömt nu? Har vi gått vidare och fått så mycket annat att tänka på att det bara har blivit en parentes? Eller är det faktiskt rent fysiskt så att kroppen fortfarande minns och att det är därför stegen börjar kännas tyngre och vardagen gråare, snön kallare, jobbet mer ointressant, omvärlden mindre viktig? Skulle jag kunna gå förbi de kommande dagarna utan att känna något alls om jag bestämde mig för det? Eller kommer de att ge sig tillkänna när de kommer, en efter en? (Nu vet jag ju att det inte är de specifika dagarna som gör att jag drabbas av minnena och sorgen och saknaden, det kan vara en helt vanlig torsdag i april, en lördag i augusti eller vilken dag som helst.)

Frågorna just nu är många och jag vet inte riktigt hur jag ska få några svar. En del av mig vill höra av mig till IVA för att ta reda på om doktorn jobbar kvar, att få träffa henne och få veta om hon fortfarande minns. En del av mig vill berätta för kollegorna på jobbet, kanske är det någon som jobbat där tillräckligt länge för att minnas, kanske någon av sköterskorna. Inte för att få medlidande, inte för att bli tyckt synd om. Bara för att få berätta och kanske höra någon annans minnen och bild av det som hände. Jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det skulle göra, men någonstans vore det skönt. Få veta om det satte spår i någon annan. Och för att få behålla minnet och berättelsen, som helst av allt borde vara en saga och inte verkligheten. (Och göra honom lite levande för en kort stund, få framkalla bilderna i huvudet.) Kanske är det dags att börja skriva...

Den största delen av mig vill helst av allt minnas. Minnas allt, från djupaste förtvivlan till starkaste syskonkärlek, lättnad och ilska, kärleken, skratten, ljuden. Minnas varje dag.

Jag vill aldrig glömma, jag vill alltid minnas varför stegen blir tyngre.

Tack 2011!

2011 är slut - 2012 är här!

2011 blev ett bra år. Önskningen om en fin lägenhet slog in, i april flyttade vi in på Tunagatan (kanske den mest hysteriska flytt som någonsin har utförts, men så här i efterhand så var det värt varje sekund) och för några dagar sedan gjorde i så gott som klart i hallen. I garaget står dessutom en Toyota Avensis, vår fina pärla som har tagit oss på ganska många små äventyr under hösten. Toyotan tog oss i oktober till Stockholm för hotellweekend på Park Inn Solna med teaterbesök på Spamalot och Britney Spears i Globen för att någon vecka senare ta oss till Sandviken och 50 cent. Det springer forfarande inte runt någon hund i lägenheten, men den får vänta till ett senare tillfälle. Jag kan ju inte få allt!

2011 års Peace&Love blev en härlig vecka full av kärlek i Camp Gunnel på Skördegatan. Solen hällde ner över oss och konserterna var många och fantastiska. Tårar till The Arks avskedskonsert, Kapten Röd-gung en skön eftermiddag, arenaspelningsstorlek på Veronica Maggio och galet dansande till Maskinen på Ovanbroparkeringen. Nu längtar vi redan till P&L 2Lax12, måste börja tänka ut årets gimmick! På söndagen den 3 juli och vår ettårsdag, lagom bakis och helt endorfinfyllda efter underbar vecka, överraskade Anders med de finaste silverringarna och ett jag älskar dig. Ett löfte om en kommande riktig förlovning och han sätt att visa att vi hör ihop. I honom har jag min själsfrände, min hjälte och min största lycka.

2011 var också Greklands år, i maj åkte jag och Sara på en veckas vilosemester till Lefkas. En härlig vecka med massor av sol, god mat, Eurovision song contest och fanta&rosé. Ett fint minne! Nästa gång jag åker till Grekland ska dock Anders med, det är ett som är säkert!

2011 års midsommarafton var också ett härligt minne. God mat, underbara vänner, midsommarstång snygg som få, snaps och shots, Lego-spel och många skratt.

2011 års jul och nyår var fina. Ingen familjejul i år, istället jobb på julaftonen och juldagen. Således heller ingen juldagsfest, men faktiskt kändes det okej att ha ett viloår från det. Mysig julaftonsmorgon med Anders framför Svensson, Svensson, Kvarteret Skatan, Tomtens verkstad och Karl Bertil Jonssons jul och stor frukost. Paradisask och julsånger i högtalarna på jobbet på kvällen, helt okej. Och dagen före, julbord hos ToT med sedvanlig julfilm och julmys. Även julbord på Buskåkers gästgiveri tillsammans med Anders, det var en härlig kväll! Nyårsmiddagen i år blev om möjligt ännu bättre än förra året; minitapastallrik, toast Skagen, oxfilé med hasselbackspotatis och pepparsås, sallad med fetaost och granatäpple och en gudomlig cheesecake till efterrätt. Musikquiz (som jag och Johannes vann!), bubbel, skratt och fyrverkerier på 12-slaget. Champagnen bubblade upp i huvudet, rödvinet gick ut i blodet och jag var efter en stressig dag mycket lycklig att få tillbringa dagen och natten med de fina vännerna!

Och i övrigt, ett bra år, ett år fyllt av jobb, härliga fester, ett år då Frida flyttade till Amsterdam och Linnea flyttade hem till Stockholm. Ett år då syskonbarnen utökades med sessan och marodören Ebba, ett år då pappa och mamma firade sina 60-årsdagar med stora kalas. Ett år med massor av kärlek naturligtvis och mycket ordnande och plockande i lägenheten (nu börjar det närma sig att vara färdigt. Ett år av mycket god mat. Ett år då träningen ofta fått stryka på foten, men där istället mat och kost har fått en större del. Vår variant av LCHF har fungerat bra. Ett år av mycket stress och många tårar, men som fått rulla ned för kinderna och in i Anders olika tröjor. Ett år av TV-serier, två hela seriösa har vi hunnit med, Nip/tuck och True Blood och dessutom två helt oseriösa tecknade serier, Drawn together och Invader Zim.Vi börjar 2012 med Sherlock och Generation Kill. Ett år av många roliga kvällar med fina ToT som överraskade en kväll med att komma hem och vara nyförlovade. Även JoM förlovade sig under året. Så härligt med kärlek bland vännerna! Så i det stora hela måste jag säga att 2011 kan läggas till handlingarna som mycket väl godkänt. Trots sammanbrott, trots lärdomen att starksprit i för hög kvantitet leder till panikångest, trots avsaknaden av både badutflykter och vinteraktiviteter, trots för lite träning, trots ett ganska monotont och enformigt (men bra) arbete och trots missförstånd och vänner som plötsligt inte är där längre men som förhoppningsvis kommer tillbaka.

2011- tack för allt!

2012 - vad bär du med dig? Förra året önskade jag mig tre saker; en fin lägenhet, en Toyota och en hund. Två av tre fick jag. Vad törs jag önska mig i år?

Lugn och ro

Onsdag kväll. På soffbordet brinner ljus, i högtalarna sjunger Peter Jöback, det doftar av nybakade skurna pepparkakor och lite glögg, köket är fullt av disk, badrummet är äntligen inplockat från flyttkartongen, Anders ligger och försöker sova en stund innan han ska jobba natt och själv sitter jag i soffan och bara känner att nu, nu äntligen är jag där. Jag har ett lugn i kroppen som jag inte haft på väldigt länge. De långa listorna jag skrev innan jag gick på semester har jag inte ens tittat åt, de ligger ogjorda och det är bland det bästa jag gjort. Ingen värdesätter mig efter hur städat jag har i köket, ingen kommer dra med fingrarna efter mina golvlister eller krypa ner på golvet och se efter om det är dammigt under soffan. Jag är duktig och ambitiös i nästan allt jag gör både på jobbet och hemma, vårt fina hem ser inte ut som ett kaos, det är inte ostädat, i frysen finns det hembakade lussekatter och resten av pepparkaksdegen ligger i kylen. Det är ingen tävling jag måste vinna, det finns inga priser i vem som diskar oftast. Luther (en gammal präst som spikade upp lappar på en dörr och påstod att människans kall i livet var att arbeta, typ) sitter där på axeln och säger åt mig att jag måste och borde, men tack vare Anders, fina systrar och andra underbara människor i min närhet sitter jag här nu. Med ett lugn i kroppen. Med fullt av odiskad disk, en omålad hallmöbel, en kaosartad garderob, ett fullt förråd och säkert tio saker till som jag skulle kunna känna att jag måste göra. Ingenting av det är viktigt. Luther lyssnar jag på då och då, för jag får ju trots allt gjort en hel del, men han tvingar mig inte längre. Min uppgift just nu är att vara Anders flickvän, mina systrars lillasyster, min mamma och pappas dotter, mina syskonbarns moster och faster, mina vänners vän och att vara Jonna, som längtar till julafton, filar på en önskelista och som har många mysiga dagar framför sig till dess. Som den här till exempel, den 7e december 2011.

Jag lovade ju lite bilder på badrummet och hallen. Det här är ju inte precis känt för att vara en bildblogg och jag har ingen vidare kamera för att ta riktigt bra bilder, så ni får hålla till godo med dessa. Helst vill jag ju förstås visa er personligen, så ta och hälsa på någongång snart! Så fort vi har lånat oss en skruvdragare så kommer det också att komma bilder på köket, på köksväggen ska nämligen vår fina nya tavla, en svart tavellist och vår stora runda klocka upp. Så det får ni se lite längre fram! Tack till Fru Bly för inspirationen, vi är supernöjda!

Badrummet - vi gillar det mörka golvet och badkaret på tassar.

Hallen har fått ny matta och nymålade väggar i grått.

Som sagt, någon vidare bildblogg är inte det här, men jag hoppas att min text istället kan tala för sig själv. Nu har skivan tagit slut, klockan har hunnit bli nästan halv elva. I morgon är det sista officiella dagen på min semester, på fredag ska jag jobba lite försiktigt igen (men med ny energi och en gameplan för hur jag ska hantera de små detaljer som gör mig galen framöver, känns riktigt bra) och så är det helg igen. Då ska jag till Skräddarbacken och baka pepparkakor och tunnbröd medan Anders jobbar och är på personalfest. Det är 17 dagar kvar till jul. Och idag kom den första riktiga snön. Välkommen!