Hela livet var ett disco

men hur kunde det bli så svårt?

Hej!

Inleder detta tystnadsbrytande inlägg med en text från Markus Krunegård, som för övrigt gjorde en mycket bra konsert på Peace&Love. Sedan sist har det varit midsommar och den hade verkligen allt som en midsommarafton ska ha. Inledde med en tidig morgonpromenad, plockade en jättefin blombukett till att sätta på Daniels grav. Badade i ån, sen hem till lugn och ro och midsommarlunch innan det bar iväg till Österbyn på midsommarfirande. Hängde med mina favoritkusiner, plankade in på sagostigen och överlevde Katla. Då värmen i Österby bygdegård var näst intill outhärdlig blev det ytterligare ett bad innan det var dags för det riktiga firandet vid Hagbo trekant. Kul att se lite sommargäster, höra lite Byblås (som ju jag och mina vänner faktiskt såg till att döpa genom en tävling i vårt mest kreativa projekt någonsin, Västerbybladet) och representera familjen. Just ikväll funderar jag lite på hur livet ser ut nästa midsommar, jag tror att det är annorlunda... På kvällen blev det god middag i Hampus med mycket prat och skratt, precis som vanligt. Dock lite hög medelålder och jag gick ut i sommarkvällen för att kolla läget på byn. Kvällen avslutades med fantastiska diskussioner runt bordet i nya huset i Lillgörs. Så därför, min midsommar hade precis allt som en midsommar ska ha. Västerbyn is the place to be. Så är det bara.

Idag är det söndagen den 11 juli. För en vecka sedan var jag sjukt trött av sömnbrist, endorfinkickar, fyllecykling, grillfest, födelsedagsfirande, gående, sjungande, dansande och av all lycka och galenskap som genomsyrade hela Peace & Love. De bästa fem dagarna på väldigt länge. Hoffmaestro, Markus Krunegård, Amanda Jensen (att dansa på Ovanbroparkeringen i finaste rosa klänningen är en oerhört trevlig sysselsättning), DLK, Sick of it all, The Kooks, The Ark, Serengeti, Stiko-Per, Rootvälta, Chords med Timbuktu, Attentat, Lily Allen och störst av dem alla, Jay-Z. Så mycket underbar musik och så mycket kärlek i luften, 42000 personer i fina Borlänge, med tropisk hetta och massor med galenskap! Tack till alla fantastiska vänner jag har för att ni gjorde min festival till ett så stort bevis på att jag har valt rätt. Borlänge är verkligen inte så dumt.

Det är intressant med hur situationer kan ändra sig. För ett par månader sedan var jag säker på att det var till Uppsala jag ville, ni som läst bloggen har ju läst mina planer och hur bra det låtit. I något slags efterstadium till Peace&Love, som i och för sig är ett extremfall, insåg jag att jag inte alls är beredd på att flytta. Jag vill bo här. Jag vill bo i min lägenhet åtminstone ett år till. Jag vill ha ett jobb här, helst i Djurås förstås för där trivs jag bra, jag vill ha nära hem. Tanken på att packa ner mina saker igen, ställa in dom i ett nytt förråd eller i en ny lägenhet i en ny, stor, okänd stad skrämmer mig och jag är förstås rädd att historien ska upprepa sig. Feghet skulle en del säga, självinsikt säger jag. Vad tycker du? Och när det är så att livet vill olika saker, då blir inte tanken på att följa med i livets gång så svår. För både jag och Storpäls vet att vi inte kan fortsätta som särbos längre, men när vi inte vill bo på samma plats, då blir det svårt. Det är förstås tråkigt om det är så att våra vägar ska skiljas åt, men ingen ska komma och säga att vi inte har kämpat, att vi inte har försökt, att vi inte har provat. För det har vi. Just nu är det sommar, vi har varsitt jobb som pågår ett par veckor till. Storpäls kommer hit för en helg med ställtid om två veckor, jag och de snälla föräldrarna åker ner i mitten av augusti för att hämta hem mitt bohag för att ställa dem i mitt förråd. I september ska vi fira våra födelsedagar precis som bestämt. Det är nog därefter som det definitiva beslutet kommer. Och jag känner mig trots detta lugn. Därför att det inte sker i affekt, inte med ilska, inte med hårda ord. Utan i något slags samförstånd. Men som sagt, nu är det fortfarande sommar. Det är söndag igen, igår firade jag min allra finaste morfars 89:e födelsedag. Vi gav honom ett par nya gummistövlar, så att han kan fortsätta gå i skogen, hålla utkik efter de gula kantarellerna som han magiskt hittar och så att han kan fortsätta vattna korna. 23 personer kom och åt jordgubbstårta, ganska bra utdelning. Och på kvällen grillade vi, pratade, skrattade och hade det så där bra som man bara kan ha när bordet är fullt av människor som hör ihop. Och det är precis det där jag vill kunna ha, i närheten, på armlängds avstånd.

Hela livet var ett disco - men hur kunde det bli så svårt?