Stegen blir tyngre

Plötsligt känns stegen tyngre. Väckarklockan ringer mer ilsket när det är dags att gå upp. De små motgångarna blir svårare att hantera. Borde och Måste sitter på varsin axel och muttrar. Leendet blir påklistrat, glädjen svårhittad. Maten smakar ingenting. Då vet jag. Då har de börjat närma sig. De där dagarna. Och ändå kan jag inte låta bli att undra, är det jag själv som tvingar fram saknaden och känslan av att det ska vara jobbigt? För att det är så det ska vara? Saknar jag fortfarande? Har det som jag är och var räddast för hänt? Har jag glömt nu? Har vi gått vidare och fått så mycket annat att tänka på att det bara har blivit en parentes? Eller är det faktiskt rent fysiskt så att kroppen fortfarande minns och att det är därför stegen börjar kännas tyngre och vardagen gråare, snön kallare, jobbet mer ointressant, omvärlden mindre viktig? Skulle jag kunna gå förbi de kommande dagarna utan att känna något alls om jag bestämde mig för det? Eller kommer de att ge sig tillkänna när de kommer, en efter en? (Nu vet jag ju att det inte är de specifika dagarna som gör att jag drabbas av minnena och sorgen och saknaden, det kan vara en helt vanlig torsdag i april, en lördag i augusti eller vilken dag som helst.)

Frågorna just nu är många och jag vet inte riktigt hur jag ska få några svar. En del av mig vill höra av mig till IVA för att ta reda på om doktorn jobbar kvar, att få träffa henne och få veta om hon fortfarande minns. En del av mig vill berätta för kollegorna på jobbet, kanske är det någon som jobbat där tillräckligt länge för att minnas, kanske någon av sköterskorna. Inte för att få medlidande, inte för att bli tyckt synd om. Bara för att få berätta och kanske höra någon annans minnen och bild av det som hände. Jag vet egentligen inte varför och jag vet inte vad det skulle göra, men någonstans vore det skönt. Få veta om det satte spår i någon annan. Och för att få behålla minnet och berättelsen, som helst av allt borde vara en saga och inte verkligheten. (Och göra honom lite levande för en kort stund, få framkalla bilderna i huvudet.) Kanske är det dags att börja skriva...

Den största delen av mig vill helst av allt minnas. Minnas allt, från djupaste förtvivlan till starkaste syskonkärlek, lättnad och ilska, kärleken, skratten, ljuden. Minnas varje dag.

Jag vill aldrig glömma, jag vill alltid minnas varför stegen blir tyngre.

Tack 2011!

2011 är slut - 2012 är här!

2011 blev ett bra år. Önskningen om en fin lägenhet slog in, i april flyttade vi in på Tunagatan (kanske den mest hysteriska flytt som någonsin har utförts, men så här i efterhand så var det värt varje sekund) och för några dagar sedan gjorde i så gott som klart i hallen. I garaget står dessutom en Toyota Avensis, vår fina pärla som har tagit oss på ganska många små äventyr under hösten. Toyotan tog oss i oktober till Stockholm för hotellweekend på Park Inn Solna med teaterbesök på Spamalot och Britney Spears i Globen för att någon vecka senare ta oss till Sandviken och 50 cent. Det springer forfarande inte runt någon hund i lägenheten, men den får vänta till ett senare tillfälle. Jag kan ju inte få allt!

2011 års Peace&Love blev en härlig vecka full av kärlek i Camp Gunnel på Skördegatan. Solen hällde ner över oss och konserterna var många och fantastiska. Tårar till The Arks avskedskonsert, Kapten Röd-gung en skön eftermiddag, arenaspelningsstorlek på Veronica Maggio och galet dansande till Maskinen på Ovanbroparkeringen. Nu längtar vi redan till P&L 2Lax12, måste börja tänka ut årets gimmick! På söndagen den 3 juli och vår ettårsdag, lagom bakis och helt endorfinfyllda efter underbar vecka, överraskade Anders med de finaste silverringarna och ett jag älskar dig. Ett löfte om en kommande riktig förlovning och han sätt att visa att vi hör ihop. I honom har jag min själsfrände, min hjälte och min största lycka.

2011 var också Greklands år, i maj åkte jag och Sara på en veckas vilosemester till Lefkas. En härlig vecka med massor av sol, god mat, Eurovision song contest och fanta&rosé. Ett fint minne! Nästa gång jag åker till Grekland ska dock Anders med, det är ett som är säkert!

2011 års midsommarafton var också ett härligt minne. God mat, underbara vänner, midsommarstång snygg som få, snaps och shots, Lego-spel och många skratt.

2011 års jul och nyår var fina. Ingen familjejul i år, istället jobb på julaftonen och juldagen. Således heller ingen juldagsfest, men faktiskt kändes det okej att ha ett viloår från det. Mysig julaftonsmorgon med Anders framför Svensson, Svensson, Kvarteret Skatan, Tomtens verkstad och Karl Bertil Jonssons jul och stor frukost. Paradisask och julsånger i högtalarna på jobbet på kvällen, helt okej. Och dagen före, julbord hos ToT med sedvanlig julfilm och julmys. Även julbord på Buskåkers gästgiveri tillsammans med Anders, det var en härlig kväll! Nyårsmiddagen i år blev om möjligt ännu bättre än förra året; minitapastallrik, toast Skagen, oxfilé med hasselbackspotatis och pepparsås, sallad med fetaost och granatäpple och en gudomlig cheesecake till efterrätt. Musikquiz (som jag och Johannes vann!), bubbel, skratt och fyrverkerier på 12-slaget. Champagnen bubblade upp i huvudet, rödvinet gick ut i blodet och jag var efter en stressig dag mycket lycklig att få tillbringa dagen och natten med de fina vännerna!

Och i övrigt, ett bra år, ett år fyllt av jobb, härliga fester, ett år då Frida flyttade till Amsterdam och Linnea flyttade hem till Stockholm. Ett år då syskonbarnen utökades med sessan och marodören Ebba, ett år då pappa och mamma firade sina 60-årsdagar med stora kalas. Ett år med massor av kärlek naturligtvis och mycket ordnande och plockande i lägenheten (nu börjar det närma sig att vara färdigt. Ett år av mycket god mat. Ett år då träningen ofta fått stryka på foten, men där istället mat och kost har fått en större del. Vår variant av LCHF har fungerat bra. Ett år av mycket stress och många tårar, men som fått rulla ned för kinderna och in i Anders olika tröjor. Ett år av TV-serier, två hela seriösa har vi hunnit med, Nip/tuck och True Blood och dessutom två helt oseriösa tecknade serier, Drawn together och Invader Zim.Vi börjar 2012 med Sherlock och Generation Kill. Ett år av många roliga kvällar med fina ToT som överraskade en kväll med att komma hem och vara nyförlovade. Även JoM förlovade sig under året. Så härligt med kärlek bland vännerna! Så i det stora hela måste jag säga att 2011 kan läggas till handlingarna som mycket väl godkänt. Trots sammanbrott, trots lärdomen att starksprit i för hög kvantitet leder till panikångest, trots avsaknaden av både badutflykter och vinteraktiviteter, trots för lite träning, trots ett ganska monotont och enformigt (men bra) arbete och trots missförstånd och vänner som plötsligt inte är där längre men som förhoppningsvis kommer tillbaka.

2011- tack för allt!

2012 - vad bär du med dig? Förra året önskade jag mig tre saker; en fin lägenhet, en Toyota och en hund. Två av tre fick jag. Vad törs jag önska mig i år?