Hej bloggen och kära bloggläsare!
Den här bloggen började för många år sedan. Vattnet under broarna har runnit ett par varv runt jorden vid det här laget. Ett liv på västkusten har levts och avslutats. Ett nytt liv i Borlänge har påbörjats, först i föräldrarnas källare, sen i egna lägenheten där jag plockade ihop mig själv och nu i älsklingslyan under taket med Anders. Vänner har kommit in i livet, försvunnit igen och några av dom finns fortfarande kvar. I dagens Facebookdagar finns människorna som satt avtryck i mitt liv alltid kvar och på något sätt alltid lite närvarande. Vänner och gamla grannar och extraföräldrar och släktingar, alla finns de där och kan ha lite koll från sidan av. På gott och ont kanske, för de fysiska och konkreta mötena är alldeles för få och nyheter färdas i 120. Frasen "jag såg det på Facebook" är så oerhört vanlig att det nästan är skrämmande. Till och med prinsen av Underberg hade ju frågat sin mamma om "hon sett det på Facebook". Haha. Bekanta från tiden på ICA Kvantum i Kungsbacka finns här och där, klasskompisarna från KY Akademien i Göteborg rapporterar från Västkusten, träningsvännerna från Sportlife syns också, de före detta pojkvännerna finns där allesammans, klasskompisarna från Folkuniversitetet i Falun finns där, de gamla barndomsvännerna, de nya vännerna, gamla klasskompisar från låg/mellan/högstadiet. Alla finns de där och påminner om de olika faserna i livet. Och så finns jag där. Och Anders. Fina kära Anders.
Texterna och tankarna i den här långa och ordfyllda bloggen kommer alltid finnas sparade (om än i konstigt format i nuläget) på ett USB-minne någonstans. Det är med blandade känslor jag läser mina gamla ord och jag tror heller inte att det är nödvändigt att göra just det. Det ryms skratt, gråt, förtvivlan, ensamhet, hemlängtan, definitionsångest, livskriser, separationsångest, vanlig ångest, glädje, lycka och obeskrivlig kärlek i den här bloggen. Jag har varit beväpnad med mitt tangenbord i många år, jag vet inte ens när jag började skriva, och tangentbord och pennor är fortfarande mitt vapen. Även när orden tar slut och inte längre känns betydelsefulla, när de känns som tomt kallt prat och när det känns som att jag inte har någonting att säga har jag ändå tangenterna i min makt. Det är härligt. Jag vet att jag har trogna fans av mitt skrivande och naturligtvis drömmer jag om att använda mina ord längre fram. Boken om Daniel är inte skriven än, när den kommer till mig kommer jag att ha stor nytta av mitt vapen. Och det är också nu, när bloggen känns fylld och när två år av det nya, vilda, galna, ljusa, kärleksfulla och lyckliga (men fortfarande inte enkla, tro mig...) livet har passerat och bara är på väg framåt och uppåt, som det är dags att runda av. Jag kommer naturligtvis inte kunna låta bli att fortsätta, men i ett annat (något kortare, jag lovar!) format på en annan adress. För att skriva är trots allt det bästa jag vet och något som jag är bra på. Jag är inte riktigt redo för Twitter än tror jag, även om jag kan tycka det är roligt att följa andra, så jag tänker ändå skaffa mig ett konto där. Och när en ny blogg har fötts, när jag tänkt ut mitt format, så hoppas jag att du vill följa med dit.
Mängder av kramar från er Noja - beväpnad med tangentbord.
(Koda och Phil Collins från Brother Bear får sjunga lite för er, I am on my way!)
