Hej!
Januari tog visst slut och nu har halva februari dessutom sprungit förb, det går undan det här! Det känns skönt att vi är på väg mot ljuset igen, men samtidigt är jag lite glad över att det är lite vinter kvar, känns som tiden går lite långsammare när det är vinter. Ska väl ge den där snowboarden en chans till efter en känslomässigt påfrestande men härlig dag i Romme tillsammans med storasyster Medium en söndag. Jag är lite ambivalent över vintern tror jag, tänker att jag kanske blir en vintersportmänniska när jag fyller 30. Naturligtvis längtar jag efter basketskor och skinnjacka, för det är ändå det bästa, men inte än.
Idag är det den 14e februari, pappa Sjögrens födelsedag som firades traditionsenligt med smörgåstårta (jag tror att det är lite av en tradition iallafall, känns som så) och Valentinhjärtan från Delicato samt nya tillskotten; små versioner av Delicatobollar, Dammsugare och biskvier, smart! Vi åkte dit en stund innan Anders skulle åka till jobbet och hann leka en stund med Prinsens nya bilar, titta på Bärgarns hejdlösa historier och krama lite på Ebba.
Den 14e februari är dessutom alla hjärtans dag, men jag tror att vi skjuter upp firandet av denna lilla högtid till på lördag med middag ute, det var ungefär hundra år sedan vi gick ut och åt. Dagen idag började inte så bra, vaknade på fel sida och var dessutom nervös för första körlektionen på länge. Blev ingen bra kombination alls. Och det gör ont i mig när jag ser att det gör ont i Anders för att han inte kan få mig att le. Och lika ont som det gör, lika lycklig och varm och leende blir jag när jag hör hans röst i telefonen och sen får krama honom, be om förlåtelse och bara se honom le och rycka på axlarna och släppa de. Jag ska snart ta på mig jackan och gå till BK och hälsa på honom, kanske äta en glass och bara titta på honom en stund innan jag kan gå hem och krypa ner i sängen och vänta på att han kommer hem. Precis så fånigt kär är jag i honom.
För 591 dagar sedan träffades vi och som Ne-Yo sjunger, "you're the best thing I never knew I needed". Jag är lika kär i honom som första gången jag såg honom stå och vänta med sin cykel i sina slitna jeans, vita sneakers och gula huvtröja utanför mitt hus inför vår första dejt på Max i Peace&Love-rus. Tillsammans med honom planerar jag en framtid, vårt hem växer sakta fram emot att bli färdigt. Med jämna mellanrum pratar vi om hur vi vill att det ska vara, om hur läskigt och ändå härligt det känns med barn, om vad vi vill göra, om vilken hundras vi ska köpa den dag jag ska vara hemma. Det finns en självklarhet att prata, vi pratar om när och hur och var och om och men. Och samtidigt försöker vi allt vi kan att leva i det nu vi har nu, för det är nu vi verkligen kan. Vi försöker ta vara på de lediga dagar vi har tillsammans, vi simmar och relaxar tillsammans i Maserhallen, äter goda middagar och gör shoppingsprees på Kupolen. Vi har ett ganska enkelt liv, även om jag är långt ifrån enkel att leva med. Framförallt skrattar vi tillsammans och ingen får mig att skratta som han.
Snygg va?
